Åsa Liderborg skriver sin barndom.
En hommage till sin far. Mycket skickligt förlöser hon en man som kliver fram i sin dotters kärleksfulla öga. Han blir en människa, en mänsklig karaktär, en Gajev rentav, från Körsbärsträdgården.
Bara några kvarter emellan satt också dom två i sjuttiotalets indistristad Västerås.
I lägenheterna, tystnaden, vanorna satt vi, industriarbetarbarnen och våra föräldrar.
Tidiga morgnar satt hon på tidningsklädd pakethållare bakom sin trampande pappa Leif på väg till härdarverkstaden. Samtidigt, åren 73 -77, satt jag bakom min mamma i cykelsadel. Den kommunala barnomsorgen skulle svälja oss hela dan i sin pedagogiska famn. Tio i sju skulle det stämplas in, över hela stan en rörelse mot fabriksfilialerna, och sju över fyra började väntan på att få se ekipaget komma farande ur cykelorkanen av aseaarbetare igen.
Min ensamma mamma arbetade på kontoret. Hennes pappa i härdarugnarna.
Hon gick förbjudet väntande på sin försvunna mamma. Utan tandborste, utan tvål, utan lakan, en välförsedd försummad flicka med ryska välartade anor som vägde upp tillhörigheten. Och så denna begåvade känsliga far som älskade fram sin dotter för vad kropp och själ tålde. Men han hade nerverna, oxå.
Jag såg min far försvinna i bussfönstret var tredje helg till balkslag av smärta.
Sjuttiotal. Aseaarbetarna då var de sista att moderniseras.
Hennes pappa är död nu, i sviterna efter sin alkoholism.
Min mammas moderna gröna skinnkappa som jag skavde händerna mot när hon trampade rytmiskt, den är utbytt mot en elegant svart halvrock och livet hennes är ett annat för att hon fann sig en ny karl. Barnevik som gick med de nio aseamiljarderna har startat barnhem i Indien.
Jag är där igen när jag läser, i barndomen, i staden; känner cykelrytmen, smärtan, rädslorna, och minns det lilla barnets föräldradyrkan.
Och jag frågar mig hur mycket oförlöst sorglig pappa Leif som jag är nu? Hur länge ska den delen av mina försvar få låta livet frysa inne?
Kanske hade det bara varit att gå vidare, med insikten att det finns väldigt lite att förlora? Då krävdes inte mycket mod. Eftersom jag visste att rädslorna oftast bara är en kokett schimär.
Linderborgs pappan dog med 18 spänn på fickan.
Om han bara visste vilken upprättelse hon gett honom, hans 'bästis och bundis'.
Läs boken:
Mig äger Ingen!
Av Åsa Linderborg!
torsdag 26 april 2007
Underlägsenheten
Som om de vore ett gemensamt folk, de lättkränkta.
Så bär de också sin smärta i hemlighet som vore den given i gåva.
skyddad undanhållen, i ett universum ekande ensamt.
Så bär de också sin smärta i hemlighet som vore den given i gåva.
skyddad undanhållen, i ett universum ekande ensamt.
onsdag 25 april 2007
tisdag 24 april 2007
Bikt
Jag sa ingenting!
... Jag sa ingenting,
istället värnade jag mitt eget kapital
därför sa jag ingenting.
Av feghet
höll jag tyst helt enkelt.
Jag ska gottgöra,
er i morgon,
eller nästa dag.
Solaleh
Ekuha
Homeira
Fouzea
Osagie
Clinton
Ferriste
Peyman
Nakisa
Hassun
Hassan
John
Baba
Orietta
Jelena
Alla ni, mina kära vänner som gett mig sprickor av liv, ni som slås i backen av dumdrygt idiotförsvar för den äckliga vanföreställda Svenskheten!
Förlåt!
Jag ska försöka vara bättre förberedd nästa gång.
... Jag sa ingenting,
istället värnade jag mitt eget kapital
därför sa jag ingenting.
Av feghet
höll jag tyst helt enkelt.
Jag ska gottgöra,
er i morgon,
eller nästa dag.
Solaleh
Ekuha
Homeira
Fouzea
Osagie
Clinton
Ferriste
Peyman
Nakisa
Hassun
Hassan
John
Baba
Orietta
Jelena
Alla ni, mina kära vänner som gett mig sprickor av liv, ni som slås i backen av dumdrygt idiotförsvar för den äckliga vanföreställda Svenskheten!
Förlåt!
Jag ska försöka vara bättre förberedd nästa gång.
Stora ledsna män
Många saker förundrade mig i dokumentären Persson.
Till exempel hur han, Persson, berördes av hur maktapparaten Ryssland föste fram, ja, till och med stöttade upp en knappt medveten Boris Jeltsin vid ett stadsbesök här.
Statsapparatens råkalla utelämnande av mänsklig nåd var uppenbar.
En nyopererad Jeltsin - som i dödsskräck hade stelnat i vänstra sidan efter en svår hjärtoperaton - stapplade nerför den pressomgärdade flygplanstrappan.
Han vinkade, och han var tårögd.
Folk skrattade den gången, åt hur fumlig han verkade.
I går dog han. Hjärtat slog en sista gång.
Samtidigt var det Leijonborgs tur.
Också tårögd, stod det på löpsedeln. Och det var han onekligen.
Jag undrade om det kanske var åldern, eller ett tecken ändå på att det mänskliga som förgänglighet och annat trängde fram.
Leijonborg på presskonferens deklarerar sin avgång, han försöker hålla rösten precis så stadig och avpersonifierad som makten kräver.
Folk skrattar åt honom. Likväl.
Men ... allvarligt, den här hånskrattsjukan, den sprider sig som en farlig epedemi.
Den borde vara temperatur nog för att konstatera feber i samhällskroppen.
Till exempel hur han, Persson, berördes av hur maktapparaten Ryssland föste fram, ja, till och med stöttade upp en knappt medveten Boris Jeltsin vid ett stadsbesök här.
Statsapparatens råkalla utelämnande av mänsklig nåd var uppenbar.
En nyopererad Jeltsin - som i dödsskräck hade stelnat i vänstra sidan efter en svår hjärtoperaton - stapplade nerför den pressomgärdade flygplanstrappan.
Han vinkade, och han var tårögd.
Folk skrattade den gången, åt hur fumlig han verkade.
I går dog han. Hjärtat slog en sista gång.
Samtidigt var det Leijonborgs tur.
Också tårögd, stod det på löpsedeln. Och det var han onekligen.
Jag undrade om det kanske var åldern, eller ett tecken ändå på att det mänskliga som förgänglighet och annat trängde fram.
Leijonborg på presskonferens deklarerar sin avgång, han försöker hålla rösten precis så stadig och avpersonifierad som makten kräver.
Folk skrattar åt honom. Likväl.
Men ... allvarligt, den här hånskrattsjukan, den sprider sig som en farlig epedemi.
Den borde vara temperatur nog för att konstatera feber i samhällskroppen.
måndag 23 april 2007
El viva det irrationella
Tänk att Mette-Marit gifte sig med kronprinsen ändå.
En ensamstående mamma med ofullbordad examina rätt in i the royal family.
Och på Viktorias ex Daniel Collert sågade dom av en benbit av skallen.
Hon tog en annan Daniel sen, gymägaren.
Precis som att Anders Paulrud gick mil i Patagonien och talade om kärleken till den 25 år yngre,
vad hon nu hette, också är maka-löst otippat from the bitter början.
Det piggar osvikligt upp.
Nnär festprinsessan Paris Hilton var hos Ellen De Generes då stod hon pinsamt mycket med benen i kors faktiskt. Antagligen den ställning som gör henne mest fotogeniq. Varför säga nåt då?
I stället skriker sig programledaragneta igenom ännu en tv4 gala.
Innan hon sattes i soffan hos han, va heter han: livsstilsgurun som lär ut effektiv inre disciplinering? Och drottning Silvia da, som rasade för att Knugens kompisar gifte sig med unga kvinnor östligare ifrån.
En del saker hänger inte ihop.
Som om berättartekniken ändå får sig ett sista överbevisande knäpp.
Och gör bilden vackrare, så rörig ändå bakom allt det tillrättalagda.
Mette-Marit is my Queen!
En ensamstående mamma med ofullbordad examina rätt in i the royal family.
Och på Viktorias ex Daniel Collert sågade dom av en benbit av skallen.
Hon tog en annan Daniel sen, gymägaren.
Precis som att Anders Paulrud gick mil i Patagonien och talade om kärleken till den 25 år yngre,
vad hon nu hette, också är maka-löst otippat from the bitter början.
Det piggar osvikligt upp.
Nnär festprinsessan Paris Hilton var hos Ellen De Generes då stod hon pinsamt mycket med benen i kors faktiskt. Antagligen den ställning som gör henne mest fotogeniq. Varför säga nåt då?
I stället skriker sig programledaragneta igenom ännu en tv4 gala.
Innan hon sattes i soffan hos han, va heter han: livsstilsgurun som lär ut effektiv inre disciplinering? Och drottning Silvia da, som rasade för att Knugens kompisar gifte sig med unga kvinnor östligare ifrån.
En del saker hänger inte ihop.
Som om berättartekniken ändå får sig ett sista överbevisande knäpp.
Och gör bilden vackrare, så rörig ändå bakom allt det tillrättalagda.
Mette-Marit is my Queen!
Vem behöver den korrekta staten
Shit alltså, vad billiga de israeliska apelsinerna är!
12 spänn nånting, små, runda, goda med perfekt skal.
För de genmanipulerade Marockanska tog de knappt 17.
Som om jag tycker att Marockanska staten är så jävla mycket bättre.
Och den Israeliska apelsinbonden, hur mycket blod har han egentligen på sina fingrar?
Rättviseomärkt, tror jag i min iver att jag kan köpbojkotta fram en bättre värld?
Men om jag frågar mig vad Israelerna faktiskt kan göra med det amerikanska inflytandet för att deras apelsinexport går ner har jag inga bra svar.
På nåt omvänt sätt kanske deras autonomi stärks rentav om jag köper israeliskt?
Vin från de ockuperade palestinska områdena saluförs i alla fall på systemet under falsk flagg, har jag hört.
Fast, om israel skulle behöva andas i mellanösterns lunga skulle vi kanske få se en assimilering? På samma sätt som alla varelser präglas av sin kultur.
Om så vore skulle ett avknoppande från US vara enda möjliga vägen mot en fredligare lösning där. Och ett stärkt inhemskt producerande vara av godo.
Men ärligt talat ... jag vet inte.
Lokalproducerat, och rättvisemärkt i all ära.
Apelsinerna var goda, och kostade 12 spänn i stället för 17.
Och jag visste inte om det skulle räcka för mig att låtsas vara världsmedveten när jag ärligt talat inte alls förstod hela grejen med Israel.
12 spänn nånting, små, runda, goda med perfekt skal.
För de genmanipulerade Marockanska tog de knappt 17.
Som om jag tycker att Marockanska staten är så jävla mycket bättre.
Och den Israeliska apelsinbonden, hur mycket blod har han egentligen på sina fingrar?
Rättviseomärkt, tror jag i min iver att jag kan köpbojkotta fram en bättre värld?
Men om jag frågar mig vad Israelerna faktiskt kan göra med det amerikanska inflytandet för att deras apelsinexport går ner har jag inga bra svar.
På nåt omvänt sätt kanske deras autonomi stärks rentav om jag köper israeliskt?
Vin från de ockuperade palestinska områdena saluförs i alla fall på systemet under falsk flagg, har jag hört.
Fast, om israel skulle behöva andas i mellanösterns lunga skulle vi kanske få se en assimilering? På samma sätt som alla varelser präglas av sin kultur.
Om så vore skulle ett avknoppande från US vara enda möjliga vägen mot en fredligare lösning där. Och ett stärkt inhemskt producerande vara av godo.
Men ärligt talat ... jag vet inte.
Lokalproducerat, och rättvisemärkt i all ära.
Apelsinerna var goda, och kostade 12 spänn i stället för 17.
Och jag visste inte om det skulle räcka för mig att låtsas vara världsmedveten när jag ärligt talat inte alls förstod hela grejen med Israel.
The end of History
Den som före mig beställt samma bok som jag har samtidigt till sin bokhylla beställt:
1) Scum Manifestet
2) Feng Shui för svenska hem
x) Ingen äger mig (samma bok som jag beställde)
Skall det tolkas som nåt postmodernistiskt drag?
Eller ska jag lite konservativt ta en psykologisk ansats och utreda hur de underliggande drömmarna att dekonstruera och vilt rasera skall hållas på plats av ett skönt, vitt och framförallt rent och Feng Shuiat hem?
Jag kan ju också, för all del, med en Rigmor Robertsk röst fråga denna åsiktsregistrerade kund som köpt samma bok som jag hur hennes vrede ser ut.
Kanske finns där ingen vrede?
Kanske är där bara ett konsumtionsmönster för konsumtionsregistreringsverket att ta hänsyn till i sin nästa riktade kampanj?
1) Scum Manifestet
2) Feng Shui för svenska hem
x) Ingen äger mig (samma bok som jag beställde)
Skall det tolkas som nåt postmodernistiskt drag?
Eller ska jag lite konservativt ta en psykologisk ansats och utreda hur de underliggande drömmarna att dekonstruera och vilt rasera skall hållas på plats av ett skönt, vitt och framförallt rent och Feng Shuiat hem?
Jag kan ju också, för all del, med en Rigmor Robertsk röst fråga denna åsiktsregistrerade kund som köpt samma bok som jag hur hennes vrede ser ut.
Kanske finns där ingen vrede?
Kanske är där bara ett konsumtionsmönster för konsumtionsregistreringsverket att ta hänsyn till i sin nästa riktade kampanj?
söndag 22 april 2007
La Dolce Vita
Jag stannade motorn, klev ur bilen och blev stående under en gryende hängbjörk.
Det luktade vårnatt.
I källarlokalen på småortens golfbana surrade ett trettiotal 17-18 åringar.
En del var fulla. Tjejerna var för lätt klädda.
Allting var precis som det var när jag var där.
Samma känslor, samma skrik, samma yrande och irrande.
Somliga hade dansat.
Ungen kom ut med en drös av ungdomar utan skjuts eller nattbuss.
På motorvägen in mot stan tjuvlyssnade jag på högen i baksätet.
Det var precis som då. Alltihop, precis som då.
Tjugo år, är ingenting. Trots det är jag så annorlunda, så långt ifrån.
Ändå sa de jag var ung. För ung.
Då sa de att jag var för ung, sa det och såg på mig med den ickebevärdigande blicken när jag skakade övervikten bakom min barnvagn i en för enkel kappa.
Jag minns dom alltihop, varenda gång när jag ser en för ung mamma med barnvagn minns jag allihop. Nu satt deras ungar i min pyttelilla bil och var fulla och osäkra och pubertala likväl.
Jag vet, jag tänkte: hur överlappar man det här gapet med ytterligare tjugo år emellan.
Ungdomarna satt där bak, skrek, yrade, immade, somliga var fulla, andra var tafatta. Jag satt där fram och jag tänkte Gud, det där var väldigt länge sen.
Och jag tyckte om att vara ankaret för dessa sköra segelkanoter.
När vi stannade och öppnade dörrarna vällde dom ur bilen som i en förlösning.
En strimma morgonljus kom över horisonten.
Dom kan komma att bygga en fin framtid.
Ljuva liv!
Det luktade vårnatt.
I källarlokalen på småortens golfbana surrade ett trettiotal 17-18 åringar.
En del var fulla. Tjejerna var för lätt klädda.
Allting var precis som det var när jag var där.
Samma känslor, samma skrik, samma yrande och irrande.
Somliga hade dansat.
Ungen kom ut med en drös av ungdomar utan skjuts eller nattbuss.
På motorvägen in mot stan tjuvlyssnade jag på högen i baksätet.
Det var precis som då. Alltihop, precis som då.
Tjugo år, är ingenting. Trots det är jag så annorlunda, så långt ifrån.
Ändå sa de jag var ung. För ung.
Då sa de att jag var för ung, sa det och såg på mig med den ickebevärdigande blicken när jag skakade övervikten bakom min barnvagn i en för enkel kappa.
Jag minns dom alltihop, varenda gång när jag ser en för ung mamma med barnvagn minns jag allihop. Nu satt deras ungar i min pyttelilla bil och var fulla och osäkra och pubertala likväl.
Jag vet, jag tänkte: hur överlappar man det här gapet med ytterligare tjugo år emellan.
Ungdomarna satt där bak, skrek, yrade, immade, somliga var fulla, andra var tafatta. Jag satt där fram och jag tänkte Gud, det där var väldigt länge sen.
Och jag tyckte om att vara ankaret för dessa sköra segelkanoter.
När vi stannade och öppnade dörrarna vällde dom ur bilen som i en förlösning.
En strimma morgonljus kom över horisonten.
Dom kan komma att bygga en fin framtid.
Ljuva liv!
Engångsgrillat
Vi grillade majskolvar inrullade i bacon.
Andra satt på finverandan och lekte med nya röken.
Röker ni?
Fläskfile? Lammfile?
Min pappa rökte gös.
Min pappa.
På sommaren var han så jävla brun att man tänkte han var zigenare.
Nuförtin säger man förstås rom.
Han kunde ockås ha varit vallon.
Men det föll aldrig min mamma in.
I dag grillade vi majskolvar inrullade i bacon på en engångsgrill intill den lilla skogstjärnen.
Det kändes som i barndomen.
Ungefär som trasig termos med chocklad.
Jag kan ge mig fan på att jag var krass och silade bort det spruckna porslinet och drack, ändå.
Jag var sån, en som höll det som en officiell hemlighet att min termos gått sönder, igen.
Nu lutade jag mig mot bergskammens läsida med skorna och rumpan mot jorden av barr och sand och gnagde på sötmajsen. Det blåste april. Vi pratade. Det kändes som om vi bodde kvar, i sjuttiotalet. Som om vi ägde över alla konsumtionshysteriker som var hemma och laserade utemöblerna, satte plantor, handlade grillar och rökar och dynor, och trädgårdstomtar och la nya plattor på gångarna med högar av grus.
Ja, det kändes som om vi ägde, vid sjön gnagandes på sötmajs som vi grillat på en miljöovänlig engångsgrill.
Andra satt på finverandan och lekte med nya röken.
Röker ni?
Fläskfile? Lammfile?
Min pappa rökte gös.
Min pappa.
På sommaren var han så jävla brun att man tänkte han var zigenare.
Nuförtin säger man förstås rom.
Han kunde ockås ha varit vallon.
Men det föll aldrig min mamma in.
I dag grillade vi majskolvar inrullade i bacon på en engångsgrill intill den lilla skogstjärnen.
Det kändes som i barndomen.
Ungefär som trasig termos med chocklad.
Jag kan ge mig fan på att jag var krass och silade bort det spruckna porslinet och drack, ändå.
Jag var sån, en som höll det som en officiell hemlighet att min termos gått sönder, igen.
Nu lutade jag mig mot bergskammens läsida med skorna och rumpan mot jorden av barr och sand och gnagde på sötmajsen. Det blåste april. Vi pratade. Det kändes som om vi bodde kvar, i sjuttiotalet. Som om vi ägde över alla konsumtionshysteriker som var hemma och laserade utemöblerna, satte plantor, handlade grillar och rökar och dynor, och trädgårdstomtar och la nya plattor på gångarna med högar av grus.
Ja, det kändes som om vi ägde, vid sjön gnagandes på sötmajs som vi grillat på en miljöovänlig engångsgrill.
måndag 16 april 2007
Mera Mera! Fostrande Moral!
Kanske skulle de bara grilla.
Alla grillade den fredagen och lördagen i april när sommarvärmen kom.
Oset stod i alla rökar, i alla områden, överallt lukten av marinerat kött, fläsk, lamm, kamel. Ungarna i Rosengård gjorde det väl på sitt sätt.
Lika så bra det. För att räknas, nånstans, på nåt sätt.
Försörjer ju medelklassen med jobb: socialsvängen, reportrarna, tidningsredaktörerna.
Så kommer jobben! Vi måste jobba för att klara välfärden förhelvete!
Det är ju underbart! Med dessa kreativa entreprenörer.
Cowboys som kan starta HVB-hem och ge varann två mille i födelsedagspresent.
Nice!
Fattigfolkets ungar kan skickas till cowboysarnas ’behandlingshem’ och bli dunkade in i väggarna av krogsvängens utbrända dörrslasar.
Öppna eget i vård och omsorg är det nya rika.
De nya rika får skattepengar för att ta hand om de alltid fattiga.
De öppnar Baggershus och tar ordentligt tag!
Giv akt! Här kommer dom trumpetandes uppför backarna.
De tar tag i saken, i kragen,, i linningen, kanske i håret.
Somliga hivas ut genom fönster rätt ut i snön.
Snöslungeterapi, det är de nyas melodi.
Att bokstavligt ta tag i det.
Björklunds medaljer utlovas till taktfasthetens dirigenter.
Som ett mönsterexempel alltihop.
Effektivt och flexibelt.
Tydligt och inte att misstas för flum!
Bränder är gillrade fällor i etablisemangets dramaturgi.
Legitima anledningar för att sätta in åtgärder som tidsfördriv.
Alla grillade den fredagen och lördagen i april när sommarvärmen kom.
Oset stod i alla rökar, i alla områden, överallt lukten av marinerat kött, fläsk, lamm, kamel. Ungarna i Rosengård gjorde det väl på sitt sätt.
Lika så bra det. För att räknas, nånstans, på nåt sätt.
Försörjer ju medelklassen med jobb: socialsvängen, reportrarna, tidningsredaktörerna.
Så kommer jobben! Vi måste jobba för att klara välfärden förhelvete!
Det är ju underbart! Med dessa kreativa entreprenörer.
Cowboys som kan starta HVB-hem och ge varann två mille i födelsedagspresent.
Nice!
Fattigfolkets ungar kan skickas till cowboysarnas ’behandlingshem’ och bli dunkade in i väggarna av krogsvängens utbrända dörrslasar.
Öppna eget i vård och omsorg är det nya rika.
De nya rika får skattepengar för att ta hand om de alltid fattiga.
De öppnar Baggershus och tar ordentligt tag!
Giv akt! Här kommer dom trumpetandes uppför backarna.
De tar tag i saken, i kragen,, i linningen, kanske i håret.
Somliga hivas ut genom fönster rätt ut i snön.
Snöslungeterapi, det är de nyas melodi.
Att bokstavligt ta tag i det.
Björklunds medaljer utlovas till taktfasthetens dirigenter.
Som ett mönsterexempel alltihop.
Effektivt och flexibelt.
Tydligt och inte att misstas för flum!
Bränder är gillrade fällor i etablisemangets dramaturgi.
Legitima anledningar för att sätta in åtgärder som tidsfördriv.
söndag 15 april 2007
Bortabarn ...
Det var lördagkväll. Jag satt vid datorn och pluggade reformpedagogen Dewey.
Då slängde ungen upp dörren och kom hem i en ny randig vårskjorta.
Han satte sig ner bredvid.
Jag raljerade om hans slarvigt hållna skolmoral den sista tiden.
Och när jag efter det högljutt sa att han inte alls behövde passa mig utan kunde sticka ut igen, som jag antog att han ville, skrattade vi högt.
Han sa att jag var väldigt rakt på sak.
Jag skrattade och var på det humöret.
I dag måste jag vänta tills han vaknar
så jag kan fråga honom vad han egentligen menade.
Nu ligger han i sitt källarum hos pappan. Det är grått och blått.
Utanför fönstret hoppar nog lillasystern allaredan på den nya studsmattan.
Tills dess han vaknat har jag hunnit överläggningarna om det ens är rätt att ringa.
Om det kanske är så att jag ska visa respekt för dom, den andra Familjen.
Inte tränga mig på som en tjatande röst i telefonluren.
Är det min signalångest som gör att jag måste prata?
Jag kan ärligt talat inte föreställa mig hur det skulle vara att bo med sin familj, hela konkarongen alltså, 365 dagar om året. Jag kan inte begripa hur det skulle vara att gå och komma samma tider, 365 dagar om året.
Jag tycker det verkar wierd att leva så.
Näe, jag tror jag ger fan i att ringa.
Då slängde ungen upp dörren och kom hem i en ny randig vårskjorta.
Han satte sig ner bredvid.
Jag raljerade om hans slarvigt hållna skolmoral den sista tiden.
Och när jag efter det högljutt sa att han inte alls behövde passa mig utan kunde sticka ut igen, som jag antog att han ville, skrattade vi högt.
Han sa att jag var väldigt rakt på sak.
Jag skrattade och var på det humöret.
I dag måste jag vänta tills han vaknar
så jag kan fråga honom vad han egentligen menade.
Nu ligger han i sitt källarum hos pappan. Det är grått och blått.
Utanför fönstret hoppar nog lillasystern allaredan på den nya studsmattan.
Tills dess han vaknat har jag hunnit överläggningarna om det ens är rätt att ringa.
Om det kanske är så att jag ska visa respekt för dom, den andra Familjen.
Inte tränga mig på som en tjatande röst i telefonluren.
Är det min signalångest som gör att jag måste prata?
Jag kan ärligt talat inte föreställa mig hur det skulle vara att bo med sin familj, hela konkarongen alltså, 365 dagar om året. Jag kan inte begripa hur det skulle vara att gå och komma samma tider, 365 dagar om året.
Jag tycker det verkar wierd att leva så.
Näe, jag tror jag ger fan i att ringa.
lördag 14 april 2007
Hur ska det gå för oss?
För somliga är det skönt att Djävulen är en socialchef i Vetlanda.
De bryr sig plötsligt alldeles särskilt om en liten flicka som for illa.
Vältrar sig i sin medmänskliga godhet.
Är det skönt, eller, undrar jag, med dessa så svartvita historier?
Bobby och Louise.
Glömda, osynliga och skändade barn.
Dom hade också en vardag. I vardagen transporterade sig dessa barn i världen, mellan hemmet och institutionerna, kanske smög de omkring på biblioteket eller tog sig en gratistoa på Mc Donalds.
Var fanns alla förstående och goda ögon då?
När det kommer slynglar i trash-outfit åt vilket håll tittas det då?
Med lika ömma blickar som den genomsnittlige medborgaren ger sina törstande medmänniskor tittade dom på lilla Louise. Så ser allt som oftast den genomsnittlige medborgaren rakt ut i luften när en ovanlig passerar. I bästa falll. I andra fall slår man ihjäl dom. Aborterar, om man hinner i tid. Ibland rensar dom upp alldeles själva, tack och lov, och skjuter varann, i armen, med alldeles för mycket krut.
Just för samtidens varma medmänskliga tendens väljer i dag gemene man bort lågstatusskolor till sina ljusrosa barn för att slippa dom andra, trashen. Dom andra, strulpellarna, de annorlunda, ADHD ungarna som stökar och stör ska vara med någon annan. (Eller varför inte för sig själva?).
Med ett lika kraftfullt steg i en upprensande riktning säger socialministern att man ska sätta dit de fyllsjuka sprängskallarna som tar ledigt för många måndagar. Därför ska man begära in sjukintyg från första dagen. För det förstår ju alla: gemene man vill fan inte betala nån sjukpeng för fyllsjukorna. De ska baxas ut. Avskedas. Utstämplas. Sättas dit.
Hur många Louise och Bobby som kommer att leva med en stigmatiserad och sjunkande förälder vetefan. Men det skiter man väl i. Rätt ska vara rätt.
Socialchefen i Vetlanda är Djävulen.
Och jag jag blir aldrig så god som då, bakom min tabloids helsidesuppslag, där det sociala engagemanget kan växa sig fett stort.
De bryr sig plötsligt alldeles särskilt om en liten flicka som for illa.
Vältrar sig i sin medmänskliga godhet.
Är det skönt, eller, undrar jag, med dessa så svartvita historier?
Bobby och Louise.
Glömda, osynliga och skändade barn.
Dom hade också en vardag. I vardagen transporterade sig dessa barn i världen, mellan hemmet och institutionerna, kanske smög de omkring på biblioteket eller tog sig en gratistoa på Mc Donalds.
Var fanns alla förstående och goda ögon då?
När det kommer slynglar i trash-outfit åt vilket håll tittas det då?
Med lika ömma blickar som den genomsnittlige medborgaren ger sina törstande medmänniskor tittade dom på lilla Louise. Så ser allt som oftast den genomsnittlige medborgaren rakt ut i luften när en ovanlig passerar. I bästa falll. I andra fall slår man ihjäl dom. Aborterar, om man hinner i tid. Ibland rensar dom upp alldeles själva, tack och lov, och skjuter varann, i armen, med alldeles för mycket krut.
Just för samtidens varma medmänskliga tendens väljer i dag gemene man bort lågstatusskolor till sina ljusrosa barn för att slippa dom andra, trashen. Dom andra, strulpellarna, de annorlunda, ADHD ungarna som stökar och stör ska vara med någon annan. (Eller varför inte för sig själva?).
Med ett lika kraftfullt steg i en upprensande riktning säger socialministern att man ska sätta dit de fyllsjuka sprängskallarna som tar ledigt för många måndagar. Därför ska man begära in sjukintyg från första dagen. För det förstår ju alla: gemene man vill fan inte betala nån sjukpeng för fyllsjukorna. De ska baxas ut. Avskedas. Utstämplas. Sättas dit.
Hur många Louise och Bobby som kommer att leva med en stigmatiserad och sjunkande förälder vetefan. Men det skiter man väl i. Rätt ska vara rätt.
Socialchefen i Vetlanda är Djävulen.
Och jag jag blir aldrig så god som då, bakom min tabloids helsidesuppslag, där det sociala engagemanget kan växa sig fett stort.
fredag 13 april 2007
Håll Käften för helvete!
Varför glömde jag bort tiden till min psykoterapeut igen?
Var det av samma anledning som jag sa till min syster att hon skulle hålla käften?
När min syster sa att jag andades jobbigt, ville jag bara be henne att ge fan i mig.
Jag höll andan, och släppte långsamt ut luften.
Kväll efter kväll tog jag sats: höll andan och sipprade ut luften, långsamt stånkande:
"Fan va du andas!" sa syrran.
"Håll käften för helvete!" sa jag och fortsatte att andas, nu också på trots och jävelskap.
Vi bodde i samma rum. Jag minns rummet. Grå nopprig heltäckningsmatta. Vi hade tagit bort benen på sängarna och ställt dem med socklarna rakt på golvet. Det var modernt. Vi var såna som möblerade om varannan vecka. Som om vi försökte hitta ett nytt liv med andra vanor med möblerna annorlunda placerade? Jag var sju åtta och hon nio tio.
"Måste du hålla andan sådär!" klagade hon.
"Ge fan i mig!" sa jag.
Mamma! Hon sväääär! ropade hon väl .
Ibland slog jag henne med hennes ridspö.
Hon var alltid så kokett när hon skulle iväg och rida. Och fastän jag fortsatte att rida i decennier när hon slutat efter sina malliga tre år var det alltid Hon som kunde hästar.
Jag andas fortfarande underligt. Håller andan i ett försök till självkontroll.
Jag tror det delvis är kopplat till mitt känslomässiga moras och mitt höga blodtryck.
Psykoterapeuten tror att jag har kopplat ihop andningen med alla mina försvarsmurar.
Det är vad skattepengar går till hörrni!
Att reda ut om en unge låg i sin säng när hon var åtta år och fick dödsångest och ömsom tröstade sig och kontrollerade sig genom att hålla andan!
Det är sånt de talar om bakom de lyckta dörrarna! Hos sina terapeuter!
Och när terapeuten sen frågar varför det inte var någon som kom och satte sig hos den ungen och frågade hur det var, då gråter patienten i självömkan.
Men va fan ska man göra åt det?
Fortsätta be folk att Hålla Käften? eller?
När så syster nyligen föreläste i en halvtimme om alla de kroppsterapier, t.ex. andningsterapi, som jag borde företa mig för mitt höga blodtrycks skull var jag helt tyst, jag andades knappt. Hon hade helt glömt bort. Till mamma sa hon att jag inte lyssnade.
Vad skulle jag ha gjort?
Kvävts?
Var det av samma anledning som jag sa till min syster att hon skulle hålla käften?
När min syster sa att jag andades jobbigt, ville jag bara be henne att ge fan i mig.
Jag höll andan, och släppte långsamt ut luften.
Kväll efter kväll tog jag sats: höll andan och sipprade ut luften, långsamt stånkande:
"Fan va du andas!" sa syrran.
"Håll käften för helvete!" sa jag och fortsatte att andas, nu också på trots och jävelskap.
Vi bodde i samma rum. Jag minns rummet. Grå nopprig heltäckningsmatta. Vi hade tagit bort benen på sängarna och ställt dem med socklarna rakt på golvet. Det var modernt. Vi var såna som möblerade om varannan vecka. Som om vi försökte hitta ett nytt liv med andra vanor med möblerna annorlunda placerade? Jag var sju åtta och hon nio tio.
"Måste du hålla andan sådär!" klagade hon.
"Ge fan i mig!" sa jag.
Mamma! Hon sväääär! ropade hon väl .
Ibland slog jag henne med hennes ridspö.
Hon var alltid så kokett när hon skulle iväg och rida. Och fastän jag fortsatte att rida i decennier när hon slutat efter sina malliga tre år var det alltid Hon som kunde hästar.
Jag andas fortfarande underligt. Håller andan i ett försök till självkontroll.
Jag tror det delvis är kopplat till mitt känslomässiga moras och mitt höga blodtryck.
Psykoterapeuten tror att jag har kopplat ihop andningen med alla mina försvarsmurar.
Det är vad skattepengar går till hörrni!
Att reda ut om en unge låg i sin säng när hon var åtta år och fick dödsångest och ömsom tröstade sig och kontrollerade sig genom att hålla andan!
Det är sånt de talar om bakom de lyckta dörrarna! Hos sina terapeuter!
Och när terapeuten sen frågar varför det inte var någon som kom och satte sig hos den ungen och frågade hur det var, då gråter patienten i självömkan.
Men va fan ska man göra åt det?
Fortsätta be folk att Hålla Käften? eller?
När så syster nyligen föreläste i en halvtimme om alla de kroppsterapier, t.ex. andningsterapi, som jag borde företa mig för mitt höga blodtrycks skull var jag helt tyst, jag andades knappt. Hon hade helt glömt bort. Till mamma sa hon att jag inte lyssnade.
Vad skulle jag ha gjort?
Kvävts?
onsdag 11 april 2007
hemflykt
Solen sken ute på gräset för att den inte når ända in genom fönstret förrän efter klockan två. En kvinna som bor på gatan härborta kom vid tolv gående med en röd handväska som släpades utmed gångstigen. Hennes axlar målade en neråtböjd båge mot marken. Som om alla djävlar i världen projicerat sina velodromrädslor på henne för att själva slippa riskera att vara avvikande. Intellektuellt funktionshindrade går här utanför mitt hus med tunga röda väskor som får axlarna att böjas neråt, här bärs världens alla rädslor fram, dag för dag. Allas våra rädslor för att inte vara nog så bra, på, med, i ropet, snabba, fixar, flexibelt utåtriktade och EQuiga. Vissa gånger skrattar hon och hennes kompisar som om dom helt och hållet gett fan i våra system.
Klockan tre gick jag ut. En flicka på cykel ropade och frågade om jag hade klippt mig. Jag skrek Ja! Det blåste kallt. Hon trampade ivrigt på och skrattade mot mig och sa Va fint! Jag kände mig lycklig då. En liten cykeltjej gör mig till en som får vara ett litet öga i deras verklighete. Jag gilar det som fan. Det är nog medelåldern.
Den tidiga medelåldern. Läste om Ericsson i natt. Hans utvecklingsfaser. Den tidiga medelåldern är nog min ändå. Jag läste fler av de gamla utvecklingspsykologernas teorier. Bara Stern av dem jag läste som skrivit något på åttio/nittio-talet. De andra var som figurer i en sedeslärande femtiotalsfilm. Världen har förändrats. Psykiskt blir vi väl inte vuxna på det sättet längre. Inte som då. Nu, ständigt osäkra, ständigt beredda på nya identitetsskinn, ovanliga blåsor och andra ställ.
I S's port erkände jag att jag älskar gårdar och portar och trapphus där stenen är slungad på golvet och där det tränger ut olika slags matos mellan dörrspringorna sena eftermiddagar. Det är lukterna av sten och mat som drar mest. Vi gick till Clas Ohlsson sen och köpte nya oljefärger. När vi gick tillbaka uppför backen mot hennes hus visste jag att stunden inte kunde mätas med någon annans dröm om medelklasslivets alla helgder.
När jag kom hem igen bestämde jag att matsalsbordet måste bort och istället två höj och sänkbara bord skulle flytta in framför fönstret i vardagsrummet. Ett för datorn, och ett för målargrejerna. Hur fan kan ja ha haft det så här, så länge, frågade jag mig. Hur kom det sig att jag bar ner stafflit i källaren, och inte alls gjorde plats för allt jag varenda dag skulle svara var det som betöd mest av allt jag ville göra?
Man kan gå i cirklar och ljuga sig bort från sig bra länge, kanske hela livet.
P.S Larry Birkhead är far till Anna Nicoles barn, ba så ni vet ...
Klockan tre gick jag ut. En flicka på cykel ropade och frågade om jag hade klippt mig. Jag skrek Ja! Det blåste kallt. Hon trampade ivrigt på och skrattade mot mig och sa Va fint! Jag kände mig lycklig då. En liten cykeltjej gör mig till en som får vara ett litet öga i deras verklighete. Jag gilar det som fan. Det är nog medelåldern.
Den tidiga medelåldern. Läste om Ericsson i natt. Hans utvecklingsfaser. Den tidiga medelåldern är nog min ändå. Jag läste fler av de gamla utvecklingspsykologernas teorier. Bara Stern av dem jag läste som skrivit något på åttio/nittio-talet. De andra var som figurer i en sedeslärande femtiotalsfilm. Världen har förändrats. Psykiskt blir vi väl inte vuxna på det sättet längre. Inte som då. Nu, ständigt osäkra, ständigt beredda på nya identitetsskinn, ovanliga blåsor och andra ställ.
I S's port erkände jag att jag älskar gårdar och portar och trapphus där stenen är slungad på golvet och där det tränger ut olika slags matos mellan dörrspringorna sena eftermiddagar. Det är lukterna av sten och mat som drar mest. Vi gick till Clas Ohlsson sen och köpte nya oljefärger. När vi gick tillbaka uppför backen mot hennes hus visste jag att stunden inte kunde mätas med någon annans dröm om medelklasslivets alla helgder.
När jag kom hem igen bestämde jag att matsalsbordet måste bort och istället två höj och sänkbara bord skulle flytta in framför fönstret i vardagsrummet. Ett för datorn, och ett för målargrejerna. Hur fan kan ja ha haft det så här, så länge, frågade jag mig. Hur kom det sig att jag bar ner stafflit i källaren, och inte alls gjorde plats för allt jag varenda dag skulle svara var det som betöd mest av allt jag ville göra?
Man kan gå i cirklar och ljuga sig bort från sig bra länge, kanske hela livet.
P.S Larry Birkhead är far till Anna Nicoles barn, ba så ni vet ...
måndag 9 april 2007
Minnenas tele-vision
Mannen med twisten, som jag såg på torget häromdan,
han kanske såg mig glimta förbi ändå.
Han skrev i alla fall en påskhälsning på mailen.
Såna gånger händer det att jag tänker på Kerstin Thorvall.
"Jag minns hur alla mina älskare brukade ta på mig."
Heter den inte så? hennes roman?
När jag tänker på hur männen tog på mig är det inte alltid med samma vemodiga längtan och välbehag.
Jag tycker nog egentligen att alldeles för många har gjort det.
Rörde du mig någonsin, eller tog du bara på mig, skulle jag till exempel vilja fråga mannen med twisten.
Det kom fler häslningar. Som om högtiderna är en legitim anledning att valla in varann.
Det är märkligt. Man möts och man väger så många för och emot att inget riktigt lockar men sen hänger man ändå dessa frånval i hasorna år ut och år in. Som skuggfigurer kollar vi av varann. Vad vi gick miste om. Fortfarande på jakt.
Jag körde förbi C's hus häromkvällen. Det lös i vardagsrummet.
Ändå avhöll jag mig från att påkalla hans uppmärksamhet med ett fegt sms.
Jag log och mindes den gången som jag stod i hans hall för att gå, han lutade sig mot dörrposten med armarna korslagda under det nakna bröstet. Jag funderade länge på om han ville göra sig till en toyboy eller om han bara ville påminna min avund om hur snygg hans kropp var. Jag vet fortfarande inte vilket syftet var. Det förvirrade mig. Jag trodde vi var mer nära än så.
Han ville alltid låtsas som om det var så många andra omkring, som var konstiga ... och jag normal? Happy Easter! pep han över mitt i natten.
Där finns också J som rapporterar om sina alldagliga vardagsgöranden i konkreta lägesrapporter. Lika tryggt frekvent som sjövädret ungefär. Jag vet inte vad han vill. Ibland tror jag att behovet bara är en bekräftelse på att finnas till. Häromdan åkte jag förbi Kviberg och mindes en tidig vårpromenad som vi företog i berget ovanför. Där låg vi med varann i de torra fjolårslöven med utsikt över hela Göteborg. Han har sambo och nytt barn nu.
Och så min älskade G. Han som fick hela mig men vände sig om. Han har gift om sig. Och han längtar fortfarande efter Livet. Det vi drömde om att ha. Livet. Där han var fri och fick göra konstverk av stål som han skulle svetsa och bränna. Han gick alltid barfota i gräset med nerhasade svarta Dieseljeans. En gång höll han mig när jag grät i timmar. Det är enda gången som jag tillåtit något sådant att hända. Han skriver att planer för nytt rymmer hopp och styrka.
Spåren av O. Hans stambror som i dag flyttar ifrån grannhuset och gör avståndet till historien ännu längre.
S som har sin nya kärlek. Som skrämmer skiten ur mig. I allt jag inte nådde fram till men som betyder mer än vad jag kan ge uttryck för.
Det känns som om det här huset är det förflutnas galleri. Figurerna går här som spöken.
De sjunger om nåd även om historiens hånskratt emellanåt tränger sig in i refrängen.
han kanske såg mig glimta förbi ändå.
Han skrev i alla fall en påskhälsning på mailen.
Såna gånger händer det att jag tänker på Kerstin Thorvall.
"Jag minns hur alla mina älskare brukade ta på mig."
Heter den inte så? hennes roman?
När jag tänker på hur männen tog på mig är det inte alltid med samma vemodiga längtan och välbehag.
Jag tycker nog egentligen att alldeles för många har gjort det.
Rörde du mig någonsin, eller tog du bara på mig, skulle jag till exempel vilja fråga mannen med twisten.
Det kom fler häslningar. Som om högtiderna är en legitim anledning att valla in varann.
Det är märkligt. Man möts och man väger så många för och emot att inget riktigt lockar men sen hänger man ändå dessa frånval i hasorna år ut och år in. Som skuggfigurer kollar vi av varann. Vad vi gick miste om. Fortfarande på jakt.
Jag körde förbi C's hus häromkvällen. Det lös i vardagsrummet.
Ändå avhöll jag mig från att påkalla hans uppmärksamhet med ett fegt sms.
Jag log och mindes den gången som jag stod i hans hall för att gå, han lutade sig mot dörrposten med armarna korslagda under det nakna bröstet. Jag funderade länge på om han ville göra sig till en toyboy eller om han bara ville påminna min avund om hur snygg hans kropp var. Jag vet fortfarande inte vilket syftet var. Det förvirrade mig. Jag trodde vi var mer nära än så.
Han ville alltid låtsas som om det var så många andra omkring, som var konstiga ... och jag normal? Happy Easter! pep han över mitt i natten.
Där finns också J som rapporterar om sina alldagliga vardagsgöranden i konkreta lägesrapporter. Lika tryggt frekvent som sjövädret ungefär. Jag vet inte vad han vill. Ibland tror jag att behovet bara är en bekräftelse på att finnas till. Häromdan åkte jag förbi Kviberg och mindes en tidig vårpromenad som vi företog i berget ovanför. Där låg vi med varann i de torra fjolårslöven med utsikt över hela Göteborg. Han har sambo och nytt barn nu.
Och så min älskade G. Han som fick hela mig men vände sig om. Han har gift om sig. Och han längtar fortfarande efter Livet. Det vi drömde om att ha. Livet. Där han var fri och fick göra konstverk av stål som han skulle svetsa och bränna. Han gick alltid barfota i gräset med nerhasade svarta Dieseljeans. En gång höll han mig när jag grät i timmar. Det är enda gången som jag tillåtit något sådant att hända. Han skriver att planer för nytt rymmer hopp och styrka.
Spåren av O. Hans stambror som i dag flyttar ifrån grannhuset och gör avståndet till historien ännu längre.
S som har sin nya kärlek. Som skrämmer skiten ur mig. I allt jag inte nådde fram till men som betyder mer än vad jag kan ge uttryck för.
Det känns som om det här huset är det förflutnas galleri. Figurerna går här som spöken.
De sjunger om nåd även om historiens hånskratt emellanåt tränger sig in i refrängen.
Vemodigt regn
I en garderob hittar jag en pärm med sonens teckningar.
Sorterade i ett abc-kartotek. Jag vet inte hur jag tänkte mig ordningen.
Där finns en grå tuschtecking:
”Det regnar på vårt hus, mamma borstar tänderna och jag leker”.
Regnet faller över huset från ett svart moln. Inuti står en människa i ett badrum och borstar tänderna, i ett rum står en leksaksbil och i det tredje rummet sitter ett barn med sina leksaker. Ute i periferin svävar ett annat litet hus med en människa i. Jag vet inte vem det kan vara. Det är mycket sorgset och vemodigt. Ungefär som det var, ibland.
”Pappas och Farfars båtar” heter nästa alster. De drar fisk efter fisk ur sjön.
Jag önskar att jag hade sparat allt, alla bilder. Jag vet att jag slängde, som om jag trodde att bara vissa skulle vara värdefulla. Jag önskar att jag hade sparat dem alla, och skrivit vad de föreställde. Det gjorde jag inte. Pärmen är tunn. Men jag minns alla dessa teckningar av båtarna och fiskarna, ”Pappa och jag fiskar”, högar av fiskar.
Och blodomloppet, illustrationer av det inre. Blodet och hjärtat och tarmarna. Röda streck som krumelurer. Och ett oändligt antal sjörövare med skepp.
Jag har målat en bild i rött och grönt, från samma tid.
”En stor mamma läser tidningen vid ett bord, klockorna på väggen har stannat, i andra änden av bordet sitter en liten liten pojke och dricker O´boy”.
Det är samma berättelse som den om regnet.
Om jag kunde skulle jag kliva in i den mammans och den pojkens värld, trösta dom och hålla om dom hårt.
Sorterade i ett abc-kartotek. Jag vet inte hur jag tänkte mig ordningen.
Där finns en grå tuschtecking:
”Det regnar på vårt hus, mamma borstar tänderna och jag leker”.
Regnet faller över huset från ett svart moln. Inuti står en människa i ett badrum och borstar tänderna, i ett rum står en leksaksbil och i det tredje rummet sitter ett barn med sina leksaker. Ute i periferin svävar ett annat litet hus med en människa i. Jag vet inte vem det kan vara. Det är mycket sorgset och vemodigt. Ungefär som det var, ibland.
”Pappas och Farfars båtar” heter nästa alster. De drar fisk efter fisk ur sjön.
Jag önskar att jag hade sparat allt, alla bilder. Jag vet att jag slängde, som om jag trodde att bara vissa skulle vara värdefulla. Jag önskar att jag hade sparat dem alla, och skrivit vad de föreställde. Det gjorde jag inte. Pärmen är tunn. Men jag minns alla dessa teckningar av båtarna och fiskarna, ”Pappa och jag fiskar”, högar av fiskar.
Och blodomloppet, illustrationer av det inre. Blodet och hjärtat och tarmarna. Röda streck som krumelurer. Och ett oändligt antal sjörövare med skepp.
Jag har målat en bild i rött och grönt, från samma tid.
”En stor mamma läser tidningen vid ett bord, klockorna på väggen har stannat, i andra änden av bordet sitter en liten liten pojke och dricker O´boy”.
Det är samma berättelse som den om regnet.
Om jag kunde skulle jag kliva in i den mammans och den pojkens värld, trösta dom och hålla om dom hårt.
tisdag 3 april 2007
perspektivskifte
När jag tänker på att det finns rasister överallt, i hela världen,
kan jag skratta till.
Den blinda människans noga utvecklade virus mot sig själv.
Det är bara så ofantligt korkat.
Att man en kort stund förbluffat kan skratta till.
Sanningen om främlingen är alltid sanningen om mig själv.
kan jag skratta till.
Den blinda människans noga utvecklade virus mot sig själv.
Det är bara så ofantligt korkat.
Att man en kort stund förbluffat kan skratta till.
Sanningen om främlingen är alltid sanningen om mig själv.
fredag 30 mars 2007
Mon amour
Guuu, vad jag älskar den här tjejens skärpa och mod!
Lyssna här(jaja, Erik Wjik har oxå skrivit nåt av detta.):
Åsa Linderborg:
"Vi har länge saknat socialliberalismen. Frågan är om det i dag finns ens några vanliga liberaler kvar. Knappast bland de nyliberaler som önskar marknadens tyranni och definitivt inte hos den svenska bushoisie som med kriget i ryggen, historieförfalskningen som metod och kapitalförstärkta megafoner som falsetthöjare söker utdefiniera varje demokratisk opposition. "
Grannar i solnedgång
Ett par i medelåldern går förbi här.
De har vita byxor, som om det vore sommarkväll, och en vit knähund som drar dem framåt i kopplet.
Kvinnan som köpte lägenheten som jag vet att vi var tre som budade upp priset på är ute med sina barn. Det har kommit ett till under vintern, fast jag aldrig sett till en endaste man där(?!). Första gången jag misstänkte det, att det var två barn nu, var en dag när jag fick syn på en underligt modern vagnskonstruktion som hyste två ungar på längden, ovanpå varann.
Nu såg jag minstingen: i åttamånadersåldern, när mamman spred ut en pressening på gräset för den att vara på.
Jag vet vem den kvinnan är. Jag vet från vilken släkt hon kommer.
Hon vet ingenting om mig.
Ja, jag tyckte väl att hon hade blivit väldigt smal helt plötsligt . Hon hade varit gravid. Må ha varit alldeles i början av graviditeten som hon blev tvungen att hitta ett nytt boende.
Just under tiden som vi budade runt på lägenheten som numera är hennes, tre ensamstående kvinnor med barn, gick jag in på blocket.se och hittade min lägenhet, i samma område, men lite större, för 200 000 mindre än vad vi redan var uppe på.
Hon har i och för sig uteplats.
Jag har bara balkong, med utsikt över lekplatsen.
I dag tog jag för första gången i år ett kallt glas vitt vin där i kvällssolen. Då såg jag paret komma gående på gången utanför, i vita byxor och med armarna om varann.
De har vita byxor, som om det vore sommarkväll, och en vit knähund som drar dem framåt i kopplet.
Kvinnan som köpte lägenheten som jag vet att vi var tre som budade upp priset på är ute med sina barn. Det har kommit ett till under vintern, fast jag aldrig sett till en endaste man där(?!). Första gången jag misstänkte det, att det var två barn nu, var en dag när jag fick syn på en underligt modern vagnskonstruktion som hyste två ungar på längden, ovanpå varann.
Nu såg jag minstingen: i åttamånadersåldern, när mamman spred ut en pressening på gräset för den att vara på.
Jag vet vem den kvinnan är. Jag vet från vilken släkt hon kommer.
Hon vet ingenting om mig.
Ja, jag tyckte väl att hon hade blivit väldigt smal helt plötsligt . Hon hade varit gravid. Må ha varit alldeles i början av graviditeten som hon blev tvungen att hitta ett nytt boende.
Just under tiden som vi budade runt på lägenheten som numera är hennes, tre ensamstående kvinnor med barn, gick jag in på blocket.se och hittade min lägenhet, i samma område, men lite större, för 200 000 mindre än vad vi redan var uppe på.
Hon har i och för sig uteplats.
Jag har bara balkong, med utsikt över lekplatsen.
I dag tog jag för första gången i år ett kallt glas vitt vin där i kvällssolen. Då såg jag paret komma gående på gången utanför, i vita byxor och med armarna om varann.
Al G. and Fredrik R.
Den här bilden roar mig.Fantasktisk munmimik hos Reinfeldt.
Huvudet hänger tungt i nacken.
Vad tänker han när han ser in i kameraobjektivet i väntan på klicket?
Ljusblå slips. Har han slutat med dieten där leverantören sms:ade FÄRDIGT när lilla microlådematen stod startklar i nåt skåp nånstans?
Solstormar
Jag satt med skolådan i handen.
Kaffet var ett av de bättre tillredda.
Jag hade letat efter ett par okejade solbrillor men bara hittat ett par från Dior som kunde ha passat fint.
2000 spänn. Otänkbart naturligtvis. Hittade ett par skor istället.
Nu satt jag i vårsolen på en något kylig trästol, kaffet var ett av de bättre, skolådan vilade mot benet.
Då såg jag honom släntra omkring på torget. Som om han väntade på någon.
Han hade stylat om sig en aning med ett mer modernt, yngre snitt. Jeansen var något pösigare och lägre skurna än de raka trecentimeters-uppvikta som han alltid hade burit då vi träffades.
Alltihop avsnörptes av ett par svarta sneakers av bättre modell.
Det roade mig att få betrakta honom så här på håll, även om jag saknade mina uteblivna solbrillor. Uppenbart väntade han på någon. Jag tror inte han såg mig.
Han hade varit en fascinernade människa, så rätt i alltihop, så välutbildad, så väletablerad och intelligent och you name it, liksom ... men också: så tilltrasslat ihopskruvad i sina personliga våndor. Som om han försvårade allt om sig själv.
Jag log inför hans trendriktiga men lagom bohemiska kavaj, den hade säkert kostat honom en fucking förmögenhet.
Sen kom hon. En mycket ung dam, sporty och flashig. Dom omfamnade varann mycket tafatt som om det var en tidig fas i relationen.
Ja, han hade lätt för att bli obekväm. Nu såg jag att han blev det igen. När hon hittade några vänner på en bänk intill la jag märke till den så välbekanta gesten med pekfingret och tummen nypandes om näsroten. Jag drack mitt svalnande kaffe och njöt av underhållningen.
Han var några år yngre än mig, på rätt väg i allt, men med så stora svårigheter att träffa rätt dam. Nu kunde jag inte låta bli att tänka på om han hade köpt den där beiga trenchcoaten som han bar förra våren, då vi träffades, för att matcha min ålder? Jag befarade redan då att han tog en paus från relations-desperationen och vilade i en mer mogen kvinnas kravlösa sällskap.
Jag blev ändå sårad när han valde bort mig sen.
Kaffet var ett av de bättre tillredda.
Jag hade letat efter ett par okejade solbrillor men bara hittat ett par från Dior som kunde ha passat fint.
2000 spänn. Otänkbart naturligtvis. Hittade ett par skor istället.
Nu satt jag i vårsolen på en något kylig trästol, kaffet var ett av de bättre, skolådan vilade mot benet.
Då såg jag honom släntra omkring på torget. Som om han väntade på någon.
Han hade stylat om sig en aning med ett mer modernt, yngre snitt. Jeansen var något pösigare och lägre skurna än de raka trecentimeters-uppvikta som han alltid hade burit då vi träffades.
Alltihop avsnörptes av ett par svarta sneakers av bättre modell.
Det roade mig att få betrakta honom så här på håll, även om jag saknade mina uteblivna solbrillor. Uppenbart väntade han på någon. Jag tror inte han såg mig.
Han hade varit en fascinernade människa, så rätt i alltihop, så välutbildad, så väletablerad och intelligent och you name it, liksom ... men också: så tilltrasslat ihopskruvad i sina personliga våndor. Som om han försvårade allt om sig själv.
Jag log inför hans trendriktiga men lagom bohemiska kavaj, den hade säkert kostat honom en fucking förmögenhet.
Sen kom hon. En mycket ung dam, sporty och flashig. Dom omfamnade varann mycket tafatt som om det var en tidig fas i relationen.
Ja, han hade lätt för att bli obekväm. Nu såg jag att han blev det igen. När hon hittade några vänner på en bänk intill la jag märke till den så välbekanta gesten med pekfingret och tummen nypandes om näsroten. Jag drack mitt svalnande kaffe och njöt av underhållningen.
Han var några år yngre än mig, på rätt väg i allt, men med så stora svårigheter att träffa rätt dam. Nu kunde jag inte låta bli att tänka på om han hade köpt den där beiga trenchcoaten som han bar förra våren, då vi träffades, för att matcha min ålder? Jag befarade redan då att han tog en paus från relations-desperationen och vilade i en mer mogen kvinnas kravlösa sällskap.
Jag blev ändå sårad när han valde bort mig sen.
torsdag 29 mars 2007
Play it again, Sam!
"Får tjejer gilla porr?"
Frågar dom retoriskt inför kvällens program i ettan Carin 21.30.
Petra Östergren som med nyligen släppt bok försökt lyfta horans anseende skall medverka.
Uppviglingsförsök som ovan får mig att tappa tron på värdighet och mognad.
Får gilla… vaddå får? Får för vem? Och varför? Om dom inte får men gör det ändå: vad skulle det innebära?
Nä, jag åkallar alla historiens Gråterskor!
Alla! Gråterskor! Kom tillbaka!
En sprängd kopplerihärva här i stan. Mestadels flickor från Ryssland.
Alla Djävlar som samlas likt vilddjur runt dessa hål. Och kör på, i alla upptänkliga vrår.
Alla Djävlar, fantasins illusionister som fått för sig att leva ut.
Den grymt övervärderade manliga sexualiteten.
Med våld och makt Drar de över andra länders flickor som om de inte var människovärdiga.
För att få ett slut på liknande brott skulle jag vilja föreslå en allmän kastrering. På alla, överallt.
Sen kan de komma och snacka om porr. Vem som gillar och inte gillar.
Tills dess gråter vi i beklagan för alla Liljas och andra...
Frågar dom retoriskt inför kvällens program i ettan Carin 21.30.
Petra Östergren som med nyligen släppt bok försökt lyfta horans anseende skall medverka.
Uppviglingsförsök som ovan får mig att tappa tron på värdighet och mognad.
Får gilla… vaddå får? Får för vem? Och varför? Om dom inte får men gör det ändå: vad skulle det innebära?
Nä, jag åkallar alla historiens Gråterskor!
Alla! Gråterskor! Kom tillbaka!
En sprängd kopplerihärva här i stan. Mestadels flickor från Ryssland.
Alla Djävlar som samlas likt vilddjur runt dessa hål. Och kör på, i alla upptänkliga vrår.
Alla Djävlar, fantasins illusionister som fått för sig att leva ut.
Den grymt övervärderade manliga sexualiteten.
Med våld och makt Drar de över andra länders flickor som om de inte var människovärdiga.
För att få ett slut på liknande brott skulle jag vilja föreslå en allmän kastrering. På alla, överallt.
Sen kan de komma och snacka om porr. Vem som gillar och inte gillar.
Tills dess gråter vi i beklagan för alla Liljas och andra...
Svettigt
Alla vägar bär till Friskis och Svettis.
Förr eller senare dyker dom upp.
Mammorna och papporna, gamla klasskamrater, såna som var barn när du var ung.
Hoppla, hopp.
Vi som aldrig kom nånvart.
En del har åttiotalsshorts där pungen smiter ut när det skrevas för mycket.
Straight forward. Man kan gå in där, hoppla hopp, och gå ut igen, utan att prata med en enda. Ibland ler man mot varann. Mest kniper man ihop.
Vi är där för hälsans skull, eller för att tämja ledan, några få för att shejpa upp sig.
I dag hoppade jag till, lite extra, en av de snyggare farsorna tittade in.
Solen sken in genom takfönstren. Jag var röd i ansiktet och syntes nog inte.
Han gick sen. Kanske kommer han tillbaka.
Förr eller senare dyker dom upp.
Mammorna och papporna, gamla klasskamrater, såna som var barn när du var ung.
Hoppla, hopp.
Vi som aldrig kom nånvart.
En del har åttiotalsshorts där pungen smiter ut när det skrevas för mycket.
Straight forward. Man kan gå in där, hoppla hopp, och gå ut igen, utan att prata med en enda. Ibland ler man mot varann. Mest kniper man ihop.
Vi är där för hälsans skull, eller för att tämja ledan, några få för att shejpa upp sig.
I dag hoppade jag till, lite extra, en av de snyggare farsorna tittade in.
Solen sken in genom takfönstren. Jag var röd i ansiktet och syntes nog inte.
Han gick sen. Kanske kommer han tillbaka.
Klass över klass
Jag hoppades att Susanna Popova skulle lustmördas av Åsa Linderborg i Argument för sin nysläppta bok om Överklassen.
Popova är dock en vaxdocka som inte ens kostar på sig att puttas ur läge för att elegant kunna svänga sig upp igen. Nej, ointagligt försvarade hon överklassen som om den inte hade ett hierarkiskt ursprung präglat av ojämlikhet och förtryck. Linderborgs attacker utifrån berättelsen om sin alkoholiserade metallarbetarpappa tog därför inte alls skruv i Popova.
Popovatesens logska försvar hamrades oböjligt ur käften på den pärlprydda damen: utan ekonomiskt övertag, inget förtryck! (Överklassen är inte rik, alla gånger, och är därför inte alls några patroner som låter arbetare dra in sitt kapital.).
Men i försvaret fanns en uppenbar twist eftersom Popova hävdade att ingen är överklass som inte kan vittna om släktens, föralldel svunna, men ack så penningstinna dagar.
I tomrummet mellan historia och nutid kunde kritiken mot boken fått krut. För Popova skriver ju mestadels om postöverklassens bilder av vad som lägger sig över dem. Hennes intervjupersoner i 50- 60- års åldern berättar ju om hur det var. Deras förakt för det unga gardet med champagnesprutarorgier blir därför berättelsen om en kamp inom klassen mer än något som vittnar om en intressant dynamik till en annan: nyrik-klassen, utan tradition.
En intressant analysen kunde fokusera på hur de i överklassen lägger sig över varann, hur somliga faller - och av egenintresse håller sig kvar där med nostalgins brinnande facklor. Det skulle kunna bli som att läsa Orhan Pamuks Istanbul där allt redan är över. Farmor ligger sedan decennier i sin säng och ser bekymrat sina odugliga söner sätta sprätt på arvet som framgångsrika Fabrikörer generationer tidigare slitit ihop. Likaså skriver Pamuk om Istanbuls Hüzün, dess säregna men stolta melankoli över bl.a. de imperier som ligger i tidslager under stadens ruiner.
Men (suck), som historiker förstår väl Linderborg bättre än att halshugga Popova i Argument. Hon vet att bilderna av historien behövs. Därför kommer hon med sin roman, om arbetarklassen, berättad genom hennes fars livsöde. Och Susanna Popova är ju på inga sätt att jämföra med Pamuk.
Popova är dock en vaxdocka som inte ens kostar på sig att puttas ur läge för att elegant kunna svänga sig upp igen. Nej, ointagligt försvarade hon överklassen som om den inte hade ett hierarkiskt ursprung präglat av ojämlikhet och förtryck. Linderborgs attacker utifrån berättelsen om sin alkoholiserade metallarbetarpappa tog därför inte alls skruv i Popova.
Popovatesens logska försvar hamrades oböjligt ur käften på den pärlprydda damen: utan ekonomiskt övertag, inget förtryck! (Överklassen är inte rik, alla gånger, och är därför inte alls några patroner som låter arbetare dra in sitt kapital.).
Men i försvaret fanns en uppenbar twist eftersom Popova hävdade att ingen är överklass som inte kan vittna om släktens, föralldel svunna, men ack så penningstinna dagar.
I tomrummet mellan historia och nutid kunde kritiken mot boken fått krut. För Popova skriver ju mestadels om postöverklassens bilder av vad som lägger sig över dem. Hennes intervjupersoner i 50- 60- års åldern berättar ju om hur det var. Deras förakt för det unga gardet med champagnesprutarorgier blir därför berättelsen om en kamp inom klassen mer än något som vittnar om en intressant dynamik till en annan: nyrik-klassen, utan tradition.
En intressant analysen kunde fokusera på hur de i överklassen lägger sig över varann, hur somliga faller - och av egenintresse håller sig kvar där med nostalgins brinnande facklor. Det skulle kunna bli som att läsa Orhan Pamuks Istanbul där allt redan är över. Farmor ligger sedan decennier i sin säng och ser bekymrat sina odugliga söner sätta sprätt på arvet som framgångsrika Fabrikörer generationer tidigare slitit ihop. Likaså skriver Pamuk om Istanbuls Hüzün, dess säregna men stolta melankoli över bl.a. de imperier som ligger i tidslager under stadens ruiner.
Men (suck), som historiker förstår väl Linderborg bättre än att halshugga Popova i Argument. Hon vet att bilderna av historien behövs. Därför kommer hon med sin roman, om arbetarklassen, berättad genom hennes fars livsöde. Och Susanna Popova är ju på inga sätt att jämföra med Pamuk.
Den andra världen
Jag brukar se henne gå förbi här med hunden.
En av alla dom som går i sitt.
Som i en sällsynt utandning går somliga i egenhändigt skapade världar.
Bortanför där ska orden, bilderna, vetandet reproduceras oavbrutet.
Nytt hela tiden. Upp på alla rubriker, på allas läppar, i alla förstasidor ska det,
kulturarvet.
Som om vårt långsamma tänkande ockuperats.
Jag vet inte vad hon behöver ha av allt det.
Hon går här med sin hund.
En av alla dom som går i sitt.
Som i en sällsynt utandning går somliga i egenhändigt skapade världar.
Bortanför där ska orden, bilderna, vetandet reproduceras oavbrutet.
Nytt hela tiden. Upp på alla rubriker, på allas läppar, i alla förstasidor ska det,
kulturarvet.
Som om vårt långsamma tänkande ockuperats.
Jag vet inte vad hon behöver ha av allt det.
Hon går här med sin hund.
Vem tar vem
"Säg Ja till Turkiet!"
Vem det är som ska säga Ja? det vete fan.
Sultanen? Marockanen? The Derwish Dancer?
För en Istanbullu kunde det vara ett upprop för ytterligare nationalilsm.
Men, för den genomsnittlige G-P-läsaren är väl den avsedda betydelsen:
- Säg Ja! säg ja till Turkiet som europeiskhetens koloni.
Vem det är som ska säga Ja? det vete fan.
Sultanen? Marockanen? The Derwish Dancer?
För en Istanbullu kunde det vara ett upprop för ytterligare nationalilsm.
Men, för den genomsnittlige G-P-läsaren är väl den avsedda betydelsen:
- Säg Ja! säg ja till Turkiet som europeiskhetens koloni.
söndag 25 mars 2007
Barmhärtighet
Födelsedagsfesten slamrar och folk skrattar.
Utanför festlokalen sorlar rökarna.
En går lite överstyr.
Han svettas, rör sig ryckigt och pratar högt.
När han gått in igen säger en fetlagd man i femtioårsåldern:
"Va fan: va han helt sjuk i huvudet, eller?"
"Det var min son ..." säger en linneklädd kvinna allvarligt:
Rökrutegruppen rättar till hånflinen.
"Ja, han är tyvärr sjuk ... "
Utanför festlokalen sorlar rökarna.
En går lite överstyr.
Han svettas, rör sig ryckigt och pratar högt.
När han gått in igen säger en fetlagd man i femtioårsåldern:
"Va fan: va han helt sjuk i huvudet, eller?"
"Det var min son ..." säger en linneklädd kvinna allvarligt:
Rökrutegruppen rättar till hånflinen.
"Ja, han är tyvärr sjuk ... "
Vuxet
Jag piskade till mig precis när jag hade tänkt gå ut från badrummet:
”Det är Du som är mamman nu!” sa mig mitt samvete.
Sen böt jag motvilligt den tomma toarullen mot en ny.
”Det är Du som är mamman nu!” sa mig mitt samvete.
Sen böt jag motvilligt den tomma toarullen mot en ny.
lördag 24 mars 2007
”Imitation och genusmyteri”
Man kan nästan se det på dom när dom går.
En ung kille på väg från fotbollsträningen.
13 år och säker på sin insats.
Han slänger med håret och dröjer lufsande i steget.
Den sociala världens konstruktion.
Hur man väljer att synas i den och se.
Performativitet, säger Judith Butler.
Zaniar Adami är en gås på radion.
Hur den än kritiseras: blattefieringen,
är han glad, för även där är medialiseringen innehållet.
”Det har väckt känslor, då har vi nått ut.” säger han.
Kanske har han rätt.
Man vet inte.
Hur många ord är det egentligen som har tagits över, och gjort skillnad?
Hora? Nigger? Queer?
Kan de här orden trots sin förtryckande historia bli laddade med motkraft exkluderingen förutan?
Jag undrar. Ärligt talat.
Utan ord är världen liten.
Det är en pompös paradox.
För begrepp fungerar ju främst genom sin exkludering:
I allt de inte är.
Stol är stol för att det inte är stöl.
Nigger är Nigger för att det inte är Nogger?
Men vad ÄR det da?
Det är det ajg undrar: vad ÄR Hora, om det inte är hora?
Jag kan inte bestämma mig:
Finns stol utan sin referent?
Finns Hora utan sin referent?
Eller ska man nödgas göra om referenten för att tjäna ordet?
Relativisera allt?
En gång satt Adami i panelen i en morgonsoffa,
den gången satt också den där långa mörka mannen som basar i en Liberal Tankesmedja (Tomas Idegard) i samma soffa.
Adami - som reportern i P1 säger är en fenomenal mediastrateg - slickade hans ass så att jag generades.
Jag tror att det var lite macho.
Det ordet försöker Gringo också göra om: för att de till en början var macho.
Om det gör dem mindre Macho, det vet jag inte?
Men de drar hela tiden upp nya gränser, för exkluderingen … och gör sig oåtkomliga.
Butler menar att Queer ska vara en exploderande rörelse som bryter upp kategoriseringen.
Men, inte kan ALLA ord ges samma funktion?
Kille 13 år, på väg från fotbollsträningen.
Han prövar stegen och går för att bevisa vad han inte är.
Måste han imitera identiskt, eller kan han förnya Det?
En ung kille på väg från fotbollsträningen.
13 år och säker på sin insats.
Han slänger med håret och dröjer lufsande i steget.
Den sociala världens konstruktion.
Hur man väljer att synas i den och se.
Performativitet, säger Judith Butler.
Zaniar Adami är en gås på radion.
Hur den än kritiseras: blattefieringen,
är han glad, för även där är medialiseringen innehållet.
”Det har väckt känslor, då har vi nått ut.” säger han.
Kanske har han rätt.
Man vet inte.
Hur många ord är det egentligen som har tagits över, och gjort skillnad?
Hora? Nigger? Queer?
Kan de här orden trots sin förtryckande historia bli laddade med motkraft exkluderingen förutan?
Jag undrar. Ärligt talat.
Utan ord är världen liten.
Det är en pompös paradox.
För begrepp fungerar ju främst genom sin exkludering:
I allt de inte är.
Stol är stol för att det inte är stöl.
Nigger är Nigger för att det inte är Nogger?
Men vad ÄR det da?
Det är det ajg undrar: vad ÄR Hora, om det inte är hora?
Jag kan inte bestämma mig:
Finns stol utan sin referent?
Finns Hora utan sin referent?
Eller ska man nödgas göra om referenten för att tjäna ordet?
Relativisera allt?
En gång satt Adami i panelen i en morgonsoffa,
den gången satt också den där långa mörka mannen som basar i en Liberal Tankesmedja (Tomas Idegard) i samma soffa.
Adami - som reportern i P1 säger är en fenomenal mediastrateg - slickade hans ass så att jag generades.
Jag tror att det var lite macho.
Det ordet försöker Gringo också göra om: för att de till en början var macho.
Om det gör dem mindre Macho, det vet jag inte?
Men de drar hela tiden upp nya gränser, för exkluderingen … och gör sig oåtkomliga.
Butler menar att Queer ska vara en exploderande rörelse som bryter upp kategoriseringen.
Men, inte kan ALLA ord ges samma funktion?
Kille 13 år, på väg från fotbollsträningen.
Han prövar stegen och går för att bevisa vad han inte är.
Måste han imitera identiskt, eller kan han förnya Det?
fredag 23 mars 2007
Essentialismen är ändå en gåta
I dag var jag tvungen att sätta mig i soffan och stirra av leda.
Med galopperande oro i kroppen, timme hit och timme dit.
Och Antroposoferna har sin dans.
Jag har min.
Den måste vara helande.
Jag har börjat slänga på huvudet för att håret flyger så gott nu när det är klippt.
Jag fick ingen stroke.
Nån påstår att Simone de Beauvoir även antog ett fenomenologiskt perspektiv på sin feminism.
Jag gillar det. Det finns ju ingen lycka för många av oss kvinnor om vi inte letar i de små berättelserna, i det egna språket, i de inre inskriptionerna.
Samma Kiss of Life kan dock komma att kväva oss.
För då har nätet snart sagt lagts över oss igen.
Och Strukturerna tagit i, igen.
Tre unga damer i en parisförort berättade på tv om sina samlade våldtäkter.
Traditionen där var att killarna våldtog den som inte hade en "brorsa" som bodygardade.
"Om inte vi gör något åt det, vem ska göra det?" sa den ena tjejen.
De andra två flyttade så fort de kunde.
Att glömma arvet eller ge det upprättelse?
En genusteoretisk föreläsare ur övre medelklass raljerade på universitetet här med frågan:
"Får kvinnor göra sig vackra?". Alla skulle säga Ja.
Men jag vet inte, alltså. Det måste bli fel.
Paristjejen var lång, tuff och stark, hon hade tagit över ett boyish sätt i kropp, kläder och gång.
"Det är enda sättet att komma undan!" sa hon.
Och jag: jag undrar vem jag blir när jag "gör" mig, och vem förlorar jag möjligheten att vara istället.
Runt om i världens storstäder rakar man Slumförorter, Kåkstäder och Favelas med vägmaskiner. I Sao Paulo hörde jag en hemlös betvivla att det ens skulle kunna existera städer utan hemlösa i Ghetton. Där sköt dom av barnskaran inför nåt toppmöte. Folk fick soppmat av nunnorna. God Bless us. Ingen vill ha det här samhället. Och vad jag vill minnas namnet på den outhärdligt vackra dokumentären med Sven Nykvist och soptippsbarnen i nån asiatisk tätort.
När jag satt i soffan och försökte stå ut ringde O från Londons nästen.
Vi jämförde våra sjukdomar.
Det finns nåt ömsint i att dela sina berättelser om skruplighet.
I förgängligheten kan det kännas som om rop på rättvisa är lika meningslöst destruktiva som de är nödvändiga, för livet där blir en kamp, anyway.
Så är det både och ... individuellt och strukturellt.
Med galopperande oro i kroppen, timme hit och timme dit.
Och Antroposoferna har sin dans.
Jag har min.
Den måste vara helande.
Jag har börjat slänga på huvudet för att håret flyger så gott nu när det är klippt.
Jag fick ingen stroke.
Nån påstår att Simone de Beauvoir även antog ett fenomenologiskt perspektiv på sin feminism.
Jag gillar det. Det finns ju ingen lycka för många av oss kvinnor om vi inte letar i de små berättelserna, i det egna språket, i de inre inskriptionerna.
Samma Kiss of Life kan dock komma att kväva oss.
För då har nätet snart sagt lagts över oss igen.
Och Strukturerna tagit i, igen.
Tre unga damer i en parisförort berättade på tv om sina samlade våldtäkter.
Traditionen där var att killarna våldtog den som inte hade en "brorsa" som bodygardade.
"Om inte vi gör något åt det, vem ska göra det?" sa den ena tjejen.
De andra två flyttade så fort de kunde.
Att glömma arvet eller ge det upprättelse?
En genusteoretisk föreläsare ur övre medelklass raljerade på universitetet här med frågan:
"Får kvinnor göra sig vackra?". Alla skulle säga Ja.
Men jag vet inte, alltså. Det måste bli fel.
Paristjejen var lång, tuff och stark, hon hade tagit över ett boyish sätt i kropp, kläder och gång.
"Det är enda sättet att komma undan!" sa hon.
Och jag: jag undrar vem jag blir när jag "gör" mig, och vem förlorar jag möjligheten att vara istället.
Runt om i världens storstäder rakar man Slumförorter, Kåkstäder och Favelas med vägmaskiner. I Sao Paulo hörde jag en hemlös betvivla att det ens skulle kunna existera städer utan hemlösa i Ghetton. Där sköt dom av barnskaran inför nåt toppmöte. Folk fick soppmat av nunnorna. God Bless us. Ingen vill ha det här samhället. Och vad jag vill minnas namnet på den outhärdligt vackra dokumentären med Sven Nykvist och soptippsbarnen i nån asiatisk tätort.
När jag satt i soffan och försökte stå ut ringde O från Londons nästen.
Vi jämförde våra sjukdomar.
Det finns nåt ömsint i att dela sina berättelser om skruplighet.
I förgängligheten kan det kännas som om rop på rättvisa är lika meningslöst destruktiva som de är nödvändiga, för livet där blir en kamp, anyway.
Så är det både och ... individuellt och strukturellt.
onsdag 21 mars 2007
Var dags kärlek
Jag tog igen mig och slumrade på soffan när ungen åkte iväg.
Älskade ljudet när ytterdörren slog igen. Så vant.
Så stort, att det här också är hans hem, tänkte jag.
Hemmet. Att gå i sin barndom. Vandra bland sakerna.
Marie Louise Ekman tror att våra perceptioner från barnaåren är benfasta i vår upplevelseförmåga. Vi har haft ris och ros i vår.
I går när vi promenerade genom skogen och ner över kyrkogården bad jag att inte få en grav där när jag dör.
"Strö mig för vinden.", sa jag.
"Självklart.", sa han.
"Ja, om man får, alltså." sa jag.
"Jag gör det ändå."
Vi stannade till vid vattenfallet sen, hängde över broräcket ett tag. Jag sa inget mer. Vi var väldigt nära den stunden.
Nu är han och spelar i bandet. Farfar vill köpa ett nytt trumset. Nu spelar barnbarnet på Farfarns gamla jazztrummor från sextiotalet. Det är familj och tradition. Att höra hemma. Vi hör hit. Eller dit. Ju mer åren går. Jag satt i pappans kök i dag och skrattade. Ungen fick ett strålande betyg från sin praktikplats. Det var solsken. Jag hör dit också.
Älskade ljudet när ytterdörren slog igen. Så vant.
Så stort, att det här också är hans hem, tänkte jag.
Hemmet. Att gå i sin barndom. Vandra bland sakerna.
Marie Louise Ekman tror att våra perceptioner från barnaåren är benfasta i vår upplevelseförmåga. Vi har haft ris och ros i vår.
I går när vi promenerade genom skogen och ner över kyrkogården bad jag att inte få en grav där när jag dör.
"Strö mig för vinden.", sa jag.
"Självklart.", sa han.
"Ja, om man får, alltså." sa jag.
"Jag gör det ändå."
Vi stannade till vid vattenfallet sen, hängde över broräcket ett tag. Jag sa inget mer. Vi var väldigt nära den stunden.
Nu är han och spelar i bandet. Farfar vill köpa ett nytt trumset. Nu spelar barnbarnet på Farfarns gamla jazztrummor från sextiotalet. Det är familj och tradition. Att höra hemma. Vi hör hit. Eller dit. Ju mer åren går. Jag satt i pappans kök i dag och skrattade. Ungen fick ett strålande betyg från sin praktikplats. Det var solsken. Jag hör dit också.
Sufragett tvätt
I dag kom bokpaket från Bokus. Könet brinner av Judith Butler. Det var också en mycket vacker bok. Fysiskt skön att hålla. Jag bläddrade febrilt för att hitta ett glömt citat. "Jag har ingen fitta.", eller nånting sånt. Jag hittade det inte. Kanske sa hon något helt annat?
Numer är det alldeles självklart att Butler kan ha sagt så. Men när jag hörde det första gången tog det ett tag innan jag hajade hur. Men nu när allt kommer omkring kanske hon inte alls sa så? Kanske är det som hon verkligen sa fortfarande obegripligt för mig.
I dag har jag varit en fitta i alla fall.
Jag ställde till med en scen i tvättstugan.
Vad skulle jag göra, sa jag till mig själv efteråt.
Scenario:
Irriterande man som utnämnt sig själv till ordningspolis står och viker sin tvätt.
Jag och sonen kommer in.
Vi hejar. (Jag har stört mig på gubben förut, eftersom han varit ogin och strött gliringar runt sig alla de gånger vi stött ihop). En stunds tystnad vilar i rummet alltmedan jag langar in tvätten. Sedan ser jag i ögonvrån hur han smågungar i kroppen och stirrar på mig, som om han tar sats.
"Var det du som satte upp lappen?" frågar han sedan.
"Ja, och det var du som tog bort den, förmodar jag!" svarar jag.
Sen är kriget ett faktum.
Jag hade hastigt kommit hem och sprungit ner i tvättstugan utan låsnyckel men istället satt en liten lapp vid nästa tvättpass. Denna vän av ordning upplyste tydligt och spydigt om att sådana var reglerna: "ingen ska hålla på och dubbelboka". (Fast vi bara är tio som delar på tvättstugetiderna.)
Jag känner hur min ilska slår fast sina klor i diafragman. Sonen drar sig mot bakgrunden.
När vi kommer in i lägenheten, efter bataljen, skrattar jag mycket nervöst.
Jag hade varit för rapp i käften. Okej. Men ändå. Könet brann i alla fall en stund.
Numer är det alldeles självklart att Butler kan ha sagt så. Men när jag hörde det första gången tog det ett tag innan jag hajade hur. Men nu när allt kommer omkring kanske hon inte alls sa så? Kanske är det som hon verkligen sa fortfarande obegripligt för mig.
I dag har jag varit en fitta i alla fall.
Jag ställde till med en scen i tvättstugan.
Vad skulle jag göra, sa jag till mig själv efteråt.
Scenario:
Irriterande man som utnämnt sig själv till ordningspolis står och viker sin tvätt.
Jag och sonen kommer in.
Vi hejar. (Jag har stört mig på gubben förut, eftersom han varit ogin och strött gliringar runt sig alla de gånger vi stött ihop). En stunds tystnad vilar i rummet alltmedan jag langar in tvätten. Sedan ser jag i ögonvrån hur han smågungar i kroppen och stirrar på mig, som om han tar sats.
"Var det du som satte upp lappen?" frågar han sedan.
"Ja, och det var du som tog bort den, förmodar jag!" svarar jag.
Sen är kriget ett faktum.
Jag hade hastigt kommit hem och sprungit ner i tvättstugan utan låsnyckel men istället satt en liten lapp vid nästa tvättpass. Denna vän av ordning upplyste tydligt och spydigt om att sådana var reglerna: "ingen ska hålla på och dubbelboka". (Fast vi bara är tio som delar på tvättstugetiderna.)
Jag känner hur min ilska slår fast sina klor i diafragman. Sonen drar sig mot bakgrunden.
När vi kommer in i lägenheten, efter bataljen, skrattar jag mycket nervöst.
Jag hade varit för rapp i käften. Okej. Men ändå. Könet brann i alla fall en stund.
Diplomatkris
"Det är synn om killen." säger Persson med illa dold belåtenhet.
"Carl Bildt är ju så jävla dålig."
Vilken Brazilian! Bildt hårlöst task blottad.
Ordförande Persson, fem timmar dokumentär av realitykaraktär är på gränsen till snaskig.
Bildt kontrar med en Diplomatkris.
I ett repliksvar på något Bildt sagt vid FN rådet för mänskliga rättigheter har Kubanerna skändat "Sverige" . Bildt kallar ambassadören till UD och läxar upp.
Det är ändå Perssons utstötning som ekar vida omkring allt:
"Carld Bildt e så jävla dålig."
Bildt levererar tänkta skarpa bloggförsvar som försvinner i de futtiga Perssonska orden:
"Det är synn om killen. Han har ju inge jobb. Jag vet inte var han ska ta vägen.".
Naken och helrakad.
Nu vet vi vart han gick. Lundin Oil, Vostock Nafta, East Capital .
Med Blod och Olja på händerna är han nu satt att i Sverigens namn hålla reltionerna till världsledarna smorda.
Kubanerna känner väl också dom sen länge till diplomatins retoriska vatten.
Så möjligen bör man betrakta truppförflyttningarna från ambassaden till UD som ett skådespel.
Där fanns en scen, där gjordes ett utspel och Bildt valde att flytta pjäserna åt amerikanskt håll.
För att han var så djävla dålig, eller för att han tänkte flörta med någon eventuell uppdragssgivare? Så att han har någonstans att ta vägen - nästa gång när han baxas ner från regeringsscenen - och slipper hamna i lag med rövarnas oglammiga b-lag en gång till?
"Carl Bildt är ju så jävla dålig."
Vilken Brazilian! Bildt hårlöst task blottad.
Ordförande Persson, fem timmar dokumentär av realitykaraktär är på gränsen till snaskig.
Bildt kontrar med en Diplomatkris.
I ett repliksvar på något Bildt sagt vid FN rådet för mänskliga rättigheter har Kubanerna skändat "Sverige" . Bildt kallar ambassadören till UD och läxar upp.
Det är ändå Perssons utstötning som ekar vida omkring allt:
"Carld Bildt e så jävla dålig."
Bildt levererar tänkta skarpa bloggförsvar som försvinner i de futtiga Perssonska orden:
"Det är synn om killen. Han har ju inge jobb. Jag vet inte var han ska ta vägen.".
Naken och helrakad.
Nu vet vi vart han gick. Lundin Oil, Vostock Nafta, East Capital .
Med Blod och Olja på händerna är han nu satt att i Sverigens namn hålla reltionerna till världsledarna smorda.
Kubanerna känner väl också dom sen länge till diplomatins retoriska vatten.
Så möjligen bör man betrakta truppförflyttningarna från ambassaden till UD som ett skådespel.
Där fanns en scen, där gjordes ett utspel och Bildt valde att flytta pjäserna åt amerikanskt håll.
För att han var så djävla dålig, eller för att han tänkte flörta med någon eventuell uppdragssgivare? Så att han har någonstans att ta vägen - nästa gång när han baxas ner från regeringsscenen - och slipper hamna i lag med rövarnas oglammiga b-lag en gång till?
tisdag 20 mars 2007
Oh Doctor!
Jag vände mig trots allt tvekande om när handen tryckte ner dörrhandtaget.
Då vände jag mig om och frågade hur det skulle vara med kosten.
Han hade just suttit nersjunken i stolen med sin egen blekfeta lekamen och rullat tummarna mot armstödens manchesterfyllning och sagt att jag nog var för fet.
Nu förebrådde han mig att jag väl visste att färdiglagat och snabbmat innehöll för mycket salt.
Jag sa först ingenting. Sen försvarade jag mig lite lamt och sa att jag väl inte åt färdiglagat.
Doktor Nordström med uppknäppt vit rock under vilken hans tvättade jeans hölls upp av ett brunt brett åttiotalsbälte förvissade mig med all önskvärd tydlighet om sin leisure-style. Översitteristylisten utgick sedan utan åthävan från att jag var en white-trash slas. Som ensamstående mamma har man ju varit med om det förr. Kategoriseringen. Epidemiolog-generalisten säger att javisst: genomsnitts trashen äter skräp, dricker sjukhussprit, losar omkring i sin förort, blir fet och drar på sig onödigt högt blodtryck. Och varför ska en som Doktor Nordström behöva bry sig om det?
Du är för fet tjejen. Det är därför.
Jag gissar att ditt BMI ligger på VIIX.
Det är för mycket.
Du ska vägas.
Punkt. Slut.
"Gå till labbet. Du vet väl var labbet ligger?"
Jag sa inte hej och tack när jag gick. Jag tittade inte heller på honom när jag mötte honom i korridoren efter det att den vänliga och varma sköterskan som tog sjuttioelva blodrör tröstande sagt att han var ny (och arrogant). Den lilla lilla människans alldeles tandlösa försvar mot en makthungrig patron utan vidare kunskaper varken i sin profession eller i sitt bemötande. Jag frågade inte vad som stödde hans slutsatser att 7-8 kilo för mycket på en 37 årig kvinna som tränar aktivt, äter välbalanserad kost, inte röker, inte super, inte har högt blodtryck i släkten ändå ska ha ett velodromhögt tryck. Jag frågade inte heller om han hade några andra intressanta och troliga teorier om detta mitt tillstånd. Jag tillät honom kränka mig och pissa på min självuppfattning. Piskan ven dessutom i den dubbla bestraffningen när jag hatade mig själv sen för att jag inte protesterat.
Läkare må vara ett av de sämsta yrkena man kan ha. Man riskerar ju kraftigt att bara få möta sjuka, äckliga, svårt nergådda personer ur de lägre klasserna. Nä, helst vill man väl bli kirurg, sista stadiet kirurg, det där patient X (är det en människa?) rullas in desificerad, sövd och övertäckt av grönt.
En sån felsatsning! Så många A-barn på en och samma plats som den Läkarlinjen utgör som valt så fel! Det är bara vårdcentraler, vårdcentaler, vårdcentaler ... fulla av gamla, snoriga, pöbel och pack ... och Invandrare. Vårdcentraler där det sitter vulgära hypokondriker i stolarna mittemot dessa felsatsande Läkare som av sin dagliga utsikt av fula och tröstlösa ansikten bara vill vända sig om och hulka fram en uppstötning.
Då vände jag mig om och frågade hur det skulle vara med kosten.
Han hade just suttit nersjunken i stolen med sin egen blekfeta lekamen och rullat tummarna mot armstödens manchesterfyllning och sagt att jag nog var för fet.
Nu förebrådde han mig att jag väl visste att färdiglagat och snabbmat innehöll för mycket salt.
Jag sa först ingenting. Sen försvarade jag mig lite lamt och sa att jag väl inte åt färdiglagat.
Doktor Nordström med uppknäppt vit rock under vilken hans tvättade jeans hölls upp av ett brunt brett åttiotalsbälte förvissade mig med all önskvärd tydlighet om sin leisure-style. Översitteristylisten utgick sedan utan åthävan från att jag var en white-trash slas. Som ensamstående mamma har man ju varit med om det förr. Kategoriseringen. Epidemiolog-generalisten säger att javisst: genomsnitts trashen äter skräp, dricker sjukhussprit, losar omkring i sin förort, blir fet och drar på sig onödigt högt blodtryck. Och varför ska en som Doktor Nordström behöva bry sig om det?
Du är för fet tjejen. Det är därför.
Jag gissar att ditt BMI ligger på VIIX.
Det är för mycket.
Du ska vägas.
Punkt. Slut.
"Gå till labbet. Du vet väl var labbet ligger?"
Jag sa inte hej och tack när jag gick. Jag tittade inte heller på honom när jag mötte honom i korridoren efter det att den vänliga och varma sköterskan som tog sjuttioelva blodrör tröstande sagt att han var ny (och arrogant). Den lilla lilla människans alldeles tandlösa försvar mot en makthungrig patron utan vidare kunskaper varken i sin profession eller i sitt bemötande. Jag frågade inte vad som stödde hans slutsatser att 7-8 kilo för mycket på en 37 årig kvinna som tränar aktivt, äter välbalanserad kost, inte röker, inte super, inte har högt blodtryck i släkten ändå ska ha ett velodromhögt tryck. Jag frågade inte heller om han hade några andra intressanta och troliga teorier om detta mitt tillstånd. Jag tillät honom kränka mig och pissa på min självuppfattning. Piskan ven dessutom i den dubbla bestraffningen när jag hatade mig själv sen för att jag inte protesterat.
Läkare må vara ett av de sämsta yrkena man kan ha. Man riskerar ju kraftigt att bara få möta sjuka, äckliga, svårt nergådda personer ur de lägre klasserna. Nä, helst vill man väl bli kirurg, sista stadiet kirurg, det där patient X (är det en människa?) rullas in desificerad, sövd och övertäckt av grönt.
En sån felsatsning! Så många A-barn på en och samma plats som den Läkarlinjen utgör som valt så fel! Det är bara vårdcentraler, vårdcentaler, vårdcentaler ... fulla av gamla, snoriga, pöbel och pack ... och Invandrare. Vårdcentraler där det sitter vulgära hypokondriker i stolarna mittemot dessa felsatsande Läkare som av sin dagliga utsikt av fula och tröstlösa ansikten bara vill vända sig om och hulka fram en uppstötning.
Noruz
1984 kom en liten familj från Teheran till Örebro. En kvinna och en man och deras två små barn.
Förväntansfulla i den bistra hårda betongen i Örebro. Det var vinter och våren höll igen oförtjänt väl i deras liv.
Där levde de sin dröm med barn som mobbades i skolan, glåpord som ströddes på gatan och alla de där roliga språkliga missförstånden som vi skrattar så befriande åt.
1989 kom det tredje solskensbarnet.
I går höll jag om henne hårt.
Hon hade kommit med en påse torkade röda blommor från Iran.
Från kvinnan med det hårda livet och den stora längtan fick jag en påse med blomörter från Iran. Jag började längta efter det landet jag med. Efter jordarna och allt som växer där.
Kvinnan och solbarnet hade vänt upp och ner på förrådet för att hitta dom. För att jag skulle bli frisk av thét.
"Mamma blev så orolig." sa hon.
Jag ville mest gråta. För när en vacker människa står i min hall och räcker mig en påse helande örter blir livet ömt och stort.
Familjen flyttade sen, till oss. Och livet satte sina spår i kroppar och i själar. De hade hoppats på mer.
Barnen börjar bli stora. Och nu älskar Min son också Solungen. Vi flätas samman. Jag blir en del av deras historia.
De firar sin vårdagjämning i dag. Sjunger löften om pånyttfödelsen.
Må den långa vandringen vara i ljus och glädje,
och många Goda Nya År.
Förväntansfulla i den bistra hårda betongen i Örebro. Det var vinter och våren höll igen oförtjänt väl i deras liv.
Där levde de sin dröm med barn som mobbades i skolan, glåpord som ströddes på gatan och alla de där roliga språkliga missförstånden som vi skrattar så befriande åt.
1989 kom det tredje solskensbarnet.
I går höll jag om henne hårt.
Hon hade kommit med en påse torkade röda blommor från Iran.
Från kvinnan med det hårda livet och den stora längtan fick jag en påse med blomörter från Iran. Jag började längta efter det landet jag med. Efter jordarna och allt som växer där.
Kvinnan och solbarnet hade vänt upp och ner på förrådet för att hitta dom. För att jag skulle bli frisk av thét.
"Mamma blev så orolig." sa hon.
Jag ville mest gråta. För när en vacker människa står i min hall och räcker mig en påse helande örter blir livet ömt och stort.
Familjen flyttade sen, till oss. Och livet satte sina spår i kroppar och i själar. De hade hoppats på mer.
Barnen börjar bli stora. Och nu älskar Min son också Solungen. Vi flätas samman. Jag blir en del av deras historia.
De firar sin vårdagjämning i dag. Sjunger löften om pånyttfödelsen.
Må den långa vandringen vara i ljus och glädje,
och många Goda Nya År.
måndag 12 mars 2007
Oh my God!
Ska snart på en av arbetsgivaren betald Hälsoundersökning.
Mått på kolestrol och annan blodfetma antar jag att de ska göra.
Möjligen är min stund som fullt frisk uträknad.
Hjälp!
Vad ska man ha på sig för slags trosor?
Mått på kolestrol och annan blodfetma antar jag att de ska göra.
Möjligen är min stund som fullt frisk uträknad.
Hjälp!
Vad ska man ha på sig för slags trosor?
Uppdraget!
Hur mycket kan man veta utan att veta det?
Vad gör vi när vi lyssnat till allt som sagts om Hamas, Contras, kolonialismen, rasismen, hemlösheten, morden, hederslösheten, sexismen, orättvisorna?
Kanske var det aldrig meningen att vi skulle veta om et.
Hur många teorier kan vi konstruera utan att dekonstruera det teoretiserade?
Kanske fungerar det bara som nåt jag vet, nåt jag kan säga att jag vet.
Hur mycket "natur" orkar vi naturligt hantera?
Kanske är det bara drivkrafter, lustar, förnöjelse.
Sånt en måste ha. Sånt en måste få.
Och kommer jag att få se denna pjäsen?
Kommer det i så fall göra någon skillnad?
Björn Runge har regisserat och skrivit.
Uppdraget, spelas på Stockholms Stadsteater tom 17 maj.
Vad gör vi när vi lyssnat till allt som sagts om Hamas, Contras, kolonialismen, rasismen, hemlösheten, morden, hederslösheten, sexismen, orättvisorna?
Kanske var det aldrig meningen att vi skulle veta om et.
Hur många teorier kan vi konstruera utan att dekonstruera det teoretiserade?
Kanske fungerar det bara som nåt jag vet, nåt jag kan säga att jag vet.
Hur mycket "natur" orkar vi naturligt hantera?
Kanske är det bara drivkrafter, lustar, förnöjelse.
Sånt en måste ha. Sånt en måste få.
Och kommer jag att få se denna pjäsen?
Kommer det i så fall göra någon skillnad?
Björn Runge har regisserat och skrivit.
Uppdraget, spelas på Stockholms Stadsteater tom 17 maj.
Dekonstruktion?
Det var mycket länge sen jag förnyade mig.
Dag för dag flyter jag ut.
http://hoglander.se/akryl/is.jpg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
