Nästan alltid när jag är hemma på dagen kastar jag regelbundet ett öga ut genom balkongdörren för att se om grannens bil står på parkeringen bortanför huset.
Ibland gör den det. Av någon outgrundlig anledning känns det bra.
Då brukar jag fundera på vad han gör. Han bor precis under mig. I en identisk lägenhet. Han har den helt annorlunda möblerad.
På kvällen ser han mest på tv. På dagarna vet jag inte.
Det påminner om när jag var liten och hade sömnproblem.
Då var mitt sista hopp ute när det hade släckts i sista fönstret som kunde skådas från mitt.
I dag står bilen där. Han åkte väl och handla, för han var borta nån timme mitt på dan.
Han är ensamstående med två barn, och en hund. Det är ett konstigt samhälle, vi är konstiga människor. Jag skulle kunna hjälpa honom. Han skulle kunna hjälpa mig.
Men vi gör det inte. Jag brukar skratta och säga att han, den jäveln, har det värre än jag:
han skilde sig i somras. Fick genomleva första julen. Jag har också satt en peng på att det kommer en dam in i bilden rättså snart.
Jag hjälper inte min dörrgranne heller. Hon är ensam med två flickor.
Henne såg jag häromdan på en bar. Då tittade hon bort som om hon skämdes. Vi kunde också ha samåkt hem. Om man säger så, då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En fråga... det där med sömnproblem och "hoppet ute"... när jag var liten och hade sömnproblem så var jag rädd för att "somna sist" eller "aldrig somna", därför var jag alltid rädd för att ljuset skulle släckas ute där mamma satt, då var jag ju ensam kvar... är det något likande du menade med att hoppet var ute när ljuset hade släckts i fönstret?
Ja, precis ... min mamma gick nog och la sig ganska tidigt så jag fick liksom flytta ut det till att gälla även alla okända "därute" , ;)
Skicka en kommentar