Man fattar att man, om man fick välja, ville vara människa i 1400 talets Florens eller också i antikens Grekland. Utan tvekan. Det är då färgerna var ytor av klar skönhet. Där är estetiken ideal. Kropparna är sköna former, och vällusten säger att människa är någonting att va.
När vi förirrat oss i Sullys flygel satte vi oss på bänken mottemot fresken med Botticellis damer och vilade. Dit kom japanska guider med sällskap, koreanska grupper och kinesiska ... asiater som jag knappt förstår men försöker läsa av utifrån kläder och manér. Jag viskade till A att jag älskar dom, just för att jag inte förstår vad dom gör socialt med varandra. De verkar så okomplicerade, vänskapliga och glada. Jag gillar uttrycken, försiktigheten, stilen och det artiga ... sättet att vara grupp.
Somliga sprang förbi denna västerlandets high Fresco utan att vända på huvudet, andra stannade till mitt i språnget. I högra hörnet satt en bredbent kvinna med böjd rygg och glodde på dom andra. Jag gladdes åt att det fanns såna karaktärer redan då. Vi skulle till avdelningen för Holland och Flandern men hittade inte ut. Längre ner i korridoren stod Venus med bruten vinge. Jag ville stanna hos henne, hon var så betagande med den skira tunikan som svepte runt kroppen. Folk trängdes i trapporna runtomkring henne. Och en hop franska skolbarn i neongula västar sprang lydigt efter sin fröken på vägen mot Mona Lisas leende.
När vi i stöldgodset från Egyptens hela kulturarv länge letat efter en utgång insåg vi dock att vi måste gå tillbaka till Gå och börja om. Jag skulle ju se Rembrandt och Rubens. När vi äntligen vänt i centrumcirkeln under glaspyramiden och genom hetsätande hungriga 2000 tals själar hittat till Richelieus flygel var det som om någon drog i nödbromsen när det som skulle vara franskt 1800 tals måleri passerade.
Eugéne Delacroix.
Inte bara för att målningarn glödde men också för att grupper av människor på dom gjorde saker som - av museets samlingar att döma - aldrig hade avbildats förut. Romantikens ideal korsbefruktade med frihetens kamp: "Friheten guidar folket" (förra inlägget) vällde över en hel vägg med en härförande kvinna med fanan högt och brösten bara mitt i slaget. 1833. Knappt en människa omkring den. Men varför hade överdelen ramlat ner?
Rembrandt och Rubens var efter detta bara ett mörkt och gyttrigt måste. Som om den delen av dåtidens Europa mest var rutten potatisskörd.
Om någon släppte en bomb därinne i museet skulle olja och dukar singla ner över Seine i flera dagar. Hela västerlandsarvet vore sprängt. Och Mona Lisa skulle vara död efter 500 småleende år i slottsrummen. Det hade väl dessvärre inte varit någon större ide att börja om och samla i fem hundra år till ... för samtidskonst av skit på burk och döda katter på foto borde väl knappast få en miljonpublik att vilja vara vi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar