Ett litet steg för människan, men ...

Jag ser Bildt som om han står med den liberala flaggan hissad i full storm.
Bredbent fastkilad i det nya allianslandet. Med den spetsiga upprorshakan högt i vinden.
Bruna, våta, svarta åkrar runt honom där han ska så landets nya frukt.
I ett första heroiskt försök att samla trupperna runt sig spär han på folkets urholkade förtroende för medier och låter samtidigt påskina att han representerar något annat.

Därför är det ingen slump att debatten är precis så splittrad att den inte går att se.
Den främsta frågan för utrikesministern är givetvis innehållet i den politik som han valts att representera, inte bara med vilket förtroende han gör det. Regeringens ställningstagande tycks byggas på det eventuella förtroende som bloggvärldens mumlande folkhord ger uttryck för.

Frågan kompliceras förstås av sammanblandningar och oklarheter mellan Bildts ekonomiska intressen och de därpå följande lobbygrupper och kontaktnät han är indragen i. De uppsåt han sålde sig för. Som en hora: jag är så här snygg, så här mycket cred har jag, vad kan ni få för det Nastac, Lundin Oil och East Capital?! Dessa inofficiella lojaliteter talar utrikespolitik till världen på ett mycket abstrakt symbolplan. Tolkningsmöjligheterna är varierande och Bildt påstod också, redan tidigt i dabatten, att detta inte är något som gemene man förstår.

När sedan Bildt gömmer sig i sitt bloggfäste snurrar det till hos redaktörer och utgivare. Plötsligt blir metadiskussionen om journalisternas granskande uppdrag en råttfälla. Till den måltiden har Bildt klätt sig i en annan kostym och säger sig vara förfolkligad. Som om Bloggvärlden vore en publicistisk arena när det i själva verket är ett samtalstorg. Nu kryddas till Bildts försvar med nyliberala fördomar om kontroll, demokratins hot läses in i en mediamakt av för mycket auktoritet och censur. Till förmån för individen och valfriheten anklagas statens förbudstradition.
Fortfarande hörs inget om de målsättningar regeringen önskar för sin utrikespolitik.

Till detta överraskande samkväm öppnas kranarna för folkets tvivel där mediakritiken plötsligt blivit en Bildtsk judaskyss. Som om kontakten mellan Bildt och hans bloggkommentarer på något underligt vis skulle vara både icke hierarkiska och demokratiska.

Att det är genom omfattande information och kunskap som folket jämlikt kan förvalta sin valfrihet verkar regeringen Reinfeldt inte vilja erkänna.

Bildt står där med sin flagga, vinden viner.
Men jag undrar: vad handlar frågan om för Bildt?

Alla Alskar Putin

Varför skickar de sina flickor till Pattaya?
Ljubov och Tatjana steg väl också av
på en flygplats nära paradiset
och fick fuktvärmens dofter
som en smekande hand emot sig.

Dom två smeks inte mer.
Och Svetlana Aleksievitj skriver
att ungdomarna i Ryssland känner att de måste lyckas.
Men unga Anna sköt sig fast hon var bäst.
Hon gick in på rummet och drog en kula genom huvudsvålen.

Putin talar stormaktsord i München om
landet som åter vill balansera imperierna.
Folket hyllar. Maskineriet gnisslar som
ekot av historien. Gas och energiindustri kuggar rosslande i
den insomnade stormaktstiden.
Berättelsen säger att Anna Politkovskaja.
Också föll under samma kula.

Runt världen sitter platinablonderade unga kvinnor
med imponerande examina i ensamma stämplingar.
Män som gått i ensamhet, lever sina fantasier.
Västerlandsknullade.
En sång av sentimentalitet,
tonar ut sitt krigsmedvetande.
I det hårda livet ska man också hålla om sina barn.
Så varför sänder de dom till världens alla hörn?
När de samtidigt säger att de älskar Putin?

Viljan

Vilja längta hoppas,
kunde man fråga ...
Jag vet inte vad svaret skulle bli.
Det tar väl mansåldrar att förstå.
Al Gore som närapå är en,
sa i alla fall
- Viljan är Förnybar -
viljan är förnybar, sa han, i alla fall.
Sen tackade han Akademin.
För Oscarn.
Som om den skulle betyda nåt för viljan, ändå ...

Löftesrikt

Jag tänkte mig inte honom som en livskamrat.
Han väckte inga tvivel, ingen sorg.
Jag tänkte rent fysiskt.

Överrock

En man checkar in i disken brevid min.
Lång och rundlemmad, klädd i överrock och pressvecksbyxor av det billiga slaget.
Kvinnan i disken ställer frågor, han svarar, senare lyfter hon luren.
Efter tio minuter förvånar mig känslan i bröstvårtorna ... och därpå en plötslig struphunger.
När han öppnar rocken slukar jag livremmens spänst över höften.
Vi hade kunnat sitta brevid varandra, på samma plan.
Han hade kunnat lägga sina mjukrundade händer på mina lår.

Han gick till en annan gate.
Hade han köpt skorna någon annanstans ... klacken var på nåt sätt lite för hög?
Därefter tänkte jag på livets alla små gröna vårar, jag log, och öppnade min bok.

Moderjorden.

Kan det bli arbetarklassens barn som vinner den ovissa framtiden?
Arbetarklassungar som vinner framtiden tack vare fortplantningen av dom beteendemönster som jag hatat?
Kan traditionen bli en biljett till den nya världen?
Allt som jag avskytt,
... som de brutalt burdusa gränssättningarna där eftertanken frånvarade.
De som min mamma kunde fyra av varsomhelst, alldeles förfärande ogenerat.
Mammas hårda höjda röst där tvekan aldrig bodde.
Varhelst avfyrad.
En vinande gräns, som en partipiska. För att man skulle känna sig själv. Känna uppåt- och neråt-kampen. Underlägsenhetspiskan som lärde att man får sköta sig själv och odla sina rosor i hemlighet.

En liten flicka i en stor stad sitter i kuren på en busshållplats.
Mamman blickar drömmande ut över horisonten men får plötsligt syn
på ketchupstrimlor på flickkinden. Hon spottar på fingret och gnider hårt på den introkade fläcken. Gnider alltmedan hon pustar och rasar ut över slarvet.

Flickan gungar häftigt med benen så att lite värme ska susa upp i de kalla skinkorna som vilar mot den frusna träbänken. Plötsligt kommer ett tvättande finger farande i ansiktet som hålls fast av mammans handskklädda vänsterhand.
När ketchupstrimlan är utraderad återfår de två kvinnornas världar sina autonoma konturer.
Trettio år senare undrar flickan om mammans drömmar satts upp som stoppblock i mammans hjärna, som ihjälskuren längtan uppstoppad i tankens känslovärld.
Flickan ömsom ömkar och ömsom avskyr de insikterna.


I dag sägs det att medelklassvurmande föräldrar överbeskyddar sina telningar i ansträngt skilda framgångskoncept. De sägs bädda om och ordna, styra och ställa.
I Amerika, till exempel, undrar man oroat vad ett sånt trygghetsmissbrukande kan ge för individer. I en kalejdioskåpisk samtid där ständiga omvandlingar är kuliss för dagarna reagerar den överbeskyddade mestadels med ångest. Fler än nånsin med psykiska besvär.
I ett sånt sammanhang kan en flicka sitta som på en bussbänk och tänka att hon klarar väl sig själv. Först blickar hon inåt, sen blickar hon utåt, och sen anpassar hon sig efter en mycket oförutsägbar och ibland rasande moderjord. Arbetarklassens ideal är perfekt för ett medelmåttigt arbetsamt och anpassat liv.

Men det kan också vara helt fel. Det kan tillexempel vara en tankekurva som pekar på den avgrund som åtskiljer teori och praktik.

Obligatorium: Lektion 1

Om det här med att skriva.
I går tänkte jag att jag skulle kunna skriva ner vardagsexempel på könsmaktsordningar.
Så att jag skulle ha exempel vid behov.
Men, äh ... gud?
Redogöra för tankar om tv, da ... om film, eller sagt och gjort, underliga episoder, iakttagelser ... livsskärvor kanske?
Jag skulle kunna göra bloggeriet till en utdragen egenterapi?
Eller ... om jag bara skulle ta och berätta om allt jag borde gjort.
Skriva upp det helt enkelt, obarmhärtigt skriva upp det ogjorda och förträngda. Först behöva skämmas av förtydligandet och sen tvingas göra något åt det?

Måste det finnas ett nyttoperspektivet med det här?

Förstadagstvivel. Det är nog enligt ramen. Bloggarens normalbana.
Vad säger dom på tidningarna: viktigt att vara personlig men inte privat.
Privat eller personlig? De konventionerna förändras ju sannerligen.
Ska jag göra det här för att någon läser? Ska jag tänka en läsare? Ska jag hoppas på en kommentar, eller två?

"Vem är det som underhåller språket så att det fortfarande finns tillgängligt, år efter år?
Vad i mig hade orkat? Vilka ögonblick är det som formar våra liv, vilka ansikten belyses av vårt medvetandes första bleka strålar och ger oss en inriktning?"

Göran Tunström, Juloratoriet

Vinden blåser vart den vill.

Och nu har den torkat upp gatorna och gräset.
Barnen springer på vårvinterdammiga cykelvägar.
Några brända gula strån sticker upp mellan björkstammarna.
17 Februari.
Jag har hämtat upp tvätten från tvättstugan.
Läst om amfetaminets och kokainets framfart i morgontidningen.
Nio dömda för bombdåden i Istanbul 2003.
En hotar: "Jag kommer väl ut ... "
Allting rör sig.
Jag startar en blog,
... eller en blogg?

Den ska bli mitt projekt.
Nylivslöftet.
Om konsten att sträva mot 4:a mål:

1. *hålla deadlines.
2. *göra en kreativ grej om dan.
3. *fortsätta träna.
4. *inte tänka på att hitta en livskamrat.