Mon amour

Guuu, vad jag älskar den här tjejens skärpa och mod!

Lyssna här(jaja, Erik Wjik har oxå skrivit nåt av detta.):

Åsa Linderborg:

"Vi har länge saknat socialliberalismen. Frågan är om det i dag finns ens några vanliga liberaler kvar. Knappast bland de nyliberaler som önskar marknadens tyranni och definitivt inte hos den svenska bushoisie som med kriget i ryggen, historieförfalskningen som metod och kapitalförstärkta megafoner som falsetthöjare söker utdefiniera varje demokratisk opposition. "

http://http://aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1034937,00.html

Grannar i solnedgång

Ett par i medelåldern går förbi här.
De har vita byxor, som om det vore sommarkväll, och en vit knähund som drar dem framåt i kopplet.
Kvinnan som köpte lägenheten som jag vet att vi var tre som budade upp priset på är ute med sina barn. Det har kommit ett till under vintern, fast jag aldrig sett till en endaste man där(?!). Första gången jag misstänkte det, att det var två barn nu, var en dag när jag fick syn på en underligt modern vagnskonstruktion som hyste två ungar på längden, ovanpå varann.
Nu såg jag minstingen: i åttamånadersåldern, när mamman spred ut en pressening på gräset för den att vara på.
Jag vet vem den kvinnan är. Jag vet från vilken släkt hon kommer.
Hon vet ingenting om mig.

Ja, jag tyckte väl att hon hade blivit väldigt smal helt plötsligt . Hon hade varit gravid. Må ha varit alldeles i början av graviditeten som hon blev tvungen att hitta ett nytt boende.
Just under tiden som vi budade runt på lägenheten som numera är hennes, tre ensamstående kvinnor med barn, gick jag in på blocket.se och hittade min lägenhet, i samma område, men lite större, för 200 000 mindre än vad vi redan var uppe på.
Hon har i och för sig uteplats.
Jag har bara balkong, med utsikt över lekplatsen.
I dag tog jag för första gången i år ett kallt glas vitt vin där i kvällssolen. Då såg jag paret komma gående på gången utanför, i vita byxor och med armarna om varann.

Al G. and Fredrik R.

Den här bilden roar mig.
Fantasktisk munmimik hos Reinfeldt.

Huvudet hänger tungt i nacken.
Vad tänker han när han ser in i kameraobjektivet i väntan på klicket?
Ljusblå slips. Har han slutat med dieten där leverantören sms:ade FÄRDIGT när lilla microlådematen stod startklar i nåt skåp nånstans?

Solstormar

Jag satt med skolådan i handen.
Kaffet var ett av de bättre tillredda.
Jag hade letat efter ett par okejade solbrillor men bara hittat ett par från Dior som kunde ha passat fint.
2000 spänn. Otänkbart naturligtvis. Hittade ett par skor istället.
Nu satt jag i vårsolen på en något kylig trästol, kaffet var ett av de bättre, skolådan vilade mot benet.
Då såg jag honom släntra omkring på torget. Som om han väntade på någon.
Han hade stylat om sig en aning med ett mer modernt, yngre snitt. Jeansen var något pösigare och lägre skurna än de raka trecentimeters-uppvikta som han alltid hade burit då vi träffades.
Alltihop avsnörptes av ett par svarta sneakers av bättre modell.
Det roade mig att få betrakta honom så här på håll, även om jag saknade mina uteblivna solbrillor. Uppenbart väntade han på någon. Jag tror inte han såg mig.
Han hade varit en fascinernade människa, så rätt i alltihop, så välutbildad, så väletablerad och intelligent och you name it, liksom ... men också: så tilltrasslat ihopskruvad i sina personliga våndor. Som om han försvårade allt om sig själv.
Jag log inför hans trendriktiga men lagom bohemiska kavaj, den hade säkert kostat honom en fucking förmögenhet.
Sen kom hon. En mycket ung dam, sporty och flashig. Dom omfamnade varann mycket tafatt som om det var en tidig fas i relationen.
Ja, han hade lätt för att bli obekväm. Nu såg jag att han blev det igen. När hon hittade några vänner på en bänk intill la jag märke till den så välbekanta gesten med pekfingret och tummen nypandes om näsroten. Jag drack mitt svalnande kaffe och njöt av underhållningen.
Han var några år yngre än mig, på rätt väg i allt, men med så stora svårigheter att träffa rätt dam. Nu kunde jag inte låta bli att tänka på om han hade köpt den där beiga trenchcoaten som han bar förra våren, då vi träffades, för att matcha min ålder? Jag befarade redan då att han tog en paus från relations-desperationen och vilade i en mer mogen kvinnas kravlösa sällskap.
Jag blev ändå sårad när han valde bort mig sen.

Play it again, Sam!

"Får tjejer gilla porr?"
Frågar dom retoriskt inför kvällens program i ettan Carin 21.30.
Petra Östergren som med nyligen släppt bok försökt lyfta horans anseende skall medverka.
Uppviglingsförsök som ovan får mig att tappa tron på värdighet och mognad.
Får gilla… vaddå får? Får för vem? Och varför? Om dom inte får men gör det ändå: vad skulle det innebära?
Nä, jag åkallar alla historiens Gråterskor!
Alla! Gråterskor! Kom tillbaka!

En sprängd kopplerihärva här i stan. Mestadels flickor från Ryssland.
Alla Djävlar som samlas likt vilddjur runt dessa hål. Och kör på, i alla upptänkliga vrår.
Alla Djävlar, fantasins illusionister som fått för sig att leva ut.
Den grymt övervärderade manliga sexualiteten.
Med våld och makt Drar de över andra länders flickor som om de inte var människovärdiga.
För att få ett slut på liknande brott skulle jag vilja föreslå en allmän kastrering. På alla, överallt.
Sen kan de komma och snacka om porr. Vem som gillar och inte gillar.

Tills dess gråter vi i beklagan för alla Liljas och andra...

Svettigt

Alla vägar bär till Friskis och Svettis.
Förr eller senare dyker dom upp.
Mammorna och papporna, gamla klasskamrater, såna som var barn när du var ung.
Hoppla, hopp.
Vi som aldrig kom nånvart.
En del har åttiotalsshorts där pungen smiter ut när det skrevas för mycket.
Straight forward. Man kan gå in där, hoppla hopp, och gå ut igen, utan att prata med en enda. Ibland ler man mot varann. Mest kniper man ihop.
Vi är där för hälsans skull, eller för att tämja ledan, några få för att shejpa upp sig.
I dag hoppade jag till, lite extra, en av de snyggare farsorna tittade in.
Solen sken in genom takfönstren. Jag var röd i ansiktet och syntes nog inte.
Han gick sen. Kanske kommer han tillbaka.

Klass över klass

Jag hoppades att Susanna Popova skulle lustmördas av Åsa Linderborg i Argument för sin nysläppta bok om Överklassen.
Popova är dock en vaxdocka som inte ens kostar på sig att puttas ur läge för att elegant kunna svänga sig upp igen. Nej, ointagligt försvarade hon överklassen som om den inte hade ett hierarkiskt ursprung präglat av ojämlikhet och förtryck. Linderborgs attacker utifrån berättelsen om sin alkoholiserade metallarbetarpappa tog därför inte alls skruv i Popova.

Popovatesens logska försvar hamrades oböjligt ur käften på den pärlprydda damen: utan ekonomiskt övertag, inget förtryck! (Överklassen är inte rik, alla gånger, och är därför inte alls några patroner som låter arbetare dra in sitt kapital.).
Men i försvaret fanns en uppenbar twist eftersom Popova hävdade att ingen är överklass som inte kan vittna om släktens, föralldel svunna, men ack så penningstinna dagar.
I tomrummet mellan historia och nutid kunde kritiken mot boken fått krut. För Popova skriver ju mestadels om postöverklassens bilder av vad som lägger sig över dem. Hennes intervjupersoner i 50- 60- års åldern berättar ju om hur det var. Deras förakt för det unga gardet med champagnesprutarorgier blir därför berättelsen om en kamp inom klassen mer än något som vittnar om en intressant dynamik till en annan: nyrik-klassen, utan tradition.

En intressant analysen kunde fokusera på hur de i överklassen lägger sig över varann, hur somliga faller - och av egenintresse håller sig kvar där med nostalgins brinnande facklor. Det skulle kunna bli som att läsa Orhan Pamuks Istanbul där allt redan är över. Farmor ligger sedan decennier i sin säng och ser bekymrat sina odugliga söner sätta sprätt på arvet som framgångsrika Fabrikörer generationer tidigare slitit ihop. Likaså skriver Pamuk om Istanbuls Hüzün, dess säregna men stolta melankoli över bl.a. de imperier som ligger i tidslager under stadens ruiner.

Men (suck), som historiker förstår väl Linderborg bättre än att halshugga Popova i Argument. Hon vet att bilderna av historien behövs. Därför kommer hon med sin roman, om arbetarklassen, berättad genom hennes fars livsöde. Och Susanna Popova är ju på inga sätt att jämföra med Pamuk.

Den andra världen

Jag brukar se henne gå förbi här med hunden.
En av alla dom som går i sitt.
Som i en sällsynt utandning går somliga i egenhändigt skapade världar.
Bortanför där ska orden, bilderna, vetandet reproduceras oavbrutet.
Nytt hela tiden. Upp på alla rubriker, på allas läppar, i alla förstasidor ska det,
kulturarvet.
Som om vårt långsamma tänkande ockuperats.
Jag vet inte vad hon behöver ha av allt det.
Hon går här med sin hund.

Vem tar vem

"Säg Ja till Turkiet!"
Vem det är som ska säga Ja? det vete fan.
Sultanen? Marockanen? The Derwish Dancer?
För en Istanbullu kunde det vara ett upprop för ytterligare nationalilsm.
Men, för den genomsnittlige G-P-läsaren är väl den avsedda betydelsen:
- Säg Ja! säg ja till Turkiet som europeiskhetens koloni.

Barmhärtighet

Födelsedagsfesten slamrar och folk skrattar.
Utanför festlokalen sorlar rökarna.
En går lite överstyr.
Han svettas, rör sig ryckigt och pratar högt.
När han gått in igen säger en fetlagd man i femtioårsåldern:
"Va fan: va han helt sjuk i huvudet, eller?"
"Det var min son ..." säger en linneklädd kvinna allvarligt:
Rökrutegruppen rättar till hånflinen.
"Ja, han är tyvärr sjuk ... "

Vuxet

Jag piskade till mig precis när jag hade tänkt gå ut från badrummet:
”Det är Du som är mamman nu!” sa mig mitt samvete.
Sen böt jag motvilligt den tomma toarullen mot en ny.

”Imitation och genusmyteri”

Man kan nästan se det på dom när dom går.
En ung kille på väg från fotbollsträningen.
13 år och säker på sin insats.
Han slänger med håret och dröjer lufsande i steget.

Den sociala världens konstruktion.
Hur man väljer att synas i den och se.
Performativitet, säger Judith Butler.

Zaniar Adami är en gås på radion.
Hur den än kritiseras: blattefieringen,
är han glad, för även där är medialiseringen innehållet.
”Det har väckt känslor, då har vi nått ut.” säger han.
Kanske har han rätt.
Man vet inte.
Hur många ord är det egentligen som har tagits över, och gjort skillnad?
Hora? Nigger? Queer?
Kan de här orden trots sin förtryckande historia bli laddade med motkraft exkluderingen förutan?
Jag undrar. Ärligt talat.

Utan ord är världen liten.
Det är en pompös paradox.
För begrepp fungerar ju främst genom sin exkludering:
I allt de inte är.
Stol är stol för att det inte är stöl.
Nigger är Nigger för att det inte är Nogger?
Men vad ÄR det da?
Det är det ajg undrar: vad ÄR Hora, om det inte är hora?

Jag kan inte bestämma mig:
Finns stol utan sin referent?
Finns Hora utan sin referent?
Eller ska man nödgas göra om referenten för att tjäna ordet?
Relativisera allt?

En gång satt Adami i panelen i en morgonsoffa,
den gången satt också den där långa mörka mannen som basar i en Liberal Tankesmedja (Tomas Idegard) i samma soffa.
Adami - som reportern i P1 säger är en fenomenal mediastrateg - slickade hans ass så att jag generades.
Jag tror att det var lite macho.
Det ordet försöker Gringo också göra om: för att de till en början var macho.
Om det gör dem mindre Macho, det vet jag inte?
Men de drar hela tiden upp nya gränser, för exkluderingen … och gör sig oåtkomliga.
Butler menar att Queer ska vara en exploderande rörelse som bryter upp kategoriseringen.
Men, inte kan ALLA ord ges samma funktion?

Kille 13 år, på väg från fotbollsträningen.
Han prövar stegen och går för att bevisa vad han inte är.
Måste han imitera identiskt, eller kan han förnya Det?

Essentialismen är ändå en gåta

I dag var jag tvungen att sätta mig i soffan och stirra av leda.
Med galopperande oro i kroppen, timme hit och timme dit.
Och Antroposoferna har sin dans.
Jag har min.
Den måste vara helande.
Jag har börjat slänga på huvudet för att håret flyger så gott nu när det är klippt.
Jag fick ingen stroke.

Nån påstår att Simone de Beauvoir även antog ett fenomenologiskt perspektiv på sin feminism.
Jag gillar det. Det finns ju ingen lycka för många av oss kvinnor om vi inte letar i de små berättelserna, i det egna språket, i de inre inskriptionerna.
Samma Kiss of Life kan dock komma att kväva oss.
För då har nätet snart sagt lagts över oss igen.
Och Strukturerna tagit i, igen.

Tre unga damer i en parisförort berättade på tv om sina samlade våldtäkter.
Traditionen där var att killarna våldtog den som inte hade en "brorsa" som bodygardade.
"Om inte vi gör något åt det, vem ska göra det?" sa den ena tjejen.
De andra två flyttade så fort de kunde.
Att glömma arvet eller ge det upprättelse?

En genusteoretisk föreläsare ur övre medelklass raljerade på universitetet här med frågan:
"Får kvinnor göra sig vackra?". Alla skulle säga Ja.
Men jag vet inte, alltså. Det måste bli fel.
Paristjejen var lång, tuff och stark, hon hade tagit över ett boyish sätt i kropp, kläder och gång.
"Det är enda sättet att komma undan!" sa hon.
Och jag: jag undrar vem jag blir när jag "gör" mig, och vem förlorar jag möjligheten att vara istället.

Runt om i världens storstäder rakar man Slumförorter, Kåkstäder och Favelas med vägmaskiner. I Sao Paulo hörde jag en hemlös betvivla att det ens skulle kunna existera städer utan hemlösa i Ghetton. Där sköt dom av barnskaran inför nåt toppmöte. Folk fick soppmat av nunnorna. God Bless us. Ingen vill ha det här samhället. Och vad jag vill minnas namnet på den outhärdligt vackra dokumentären med Sven Nykvist och soptippsbarnen i nån asiatisk tätort.

När jag satt i soffan och försökte stå ut ringde O från Londons nästen.
Vi jämförde våra sjukdomar.
Det finns nåt ömsint i att dela sina berättelser om skruplighet.

I förgängligheten kan det kännas som om rop på rättvisa är lika meningslöst destruktiva som de är nödvändiga, för livet där blir en kamp, anyway.
Så är det både och ... individuellt och strukturellt.

Var dags kärlek

Jag tog igen mig och slumrade på soffan när ungen åkte iväg.
Älskade ljudet när ytterdörren slog igen. Så vant.
Så stort, att det här också är hans hem, tänkte jag.
Hemmet. Att gå i sin barndom. Vandra bland sakerna.
Marie Louise Ekman tror att våra perceptioner från barnaåren är benfasta i vår upplevelseförmåga. Vi har haft ris och ros i vår.

I går när vi promenerade genom skogen och ner över kyrkogården bad jag att inte få en grav där när jag dör.
"Strö mig för vinden.", sa jag.
"Självklart.", sa han.
"Ja, om man får, alltså." sa jag.
"Jag gör det ändå."

Vi stannade till vid vattenfallet sen, hängde över broräcket ett tag. Jag sa inget mer. Vi var väldigt nära den stunden.

Nu är han och spelar i bandet. Farfar vill köpa ett nytt trumset. Nu spelar barnbarnet på Farfarns gamla jazztrummor från sextiotalet. Det är familj och tradition. Att höra hemma. Vi hör hit. Eller dit. Ju mer åren går. Jag satt i pappans kök i dag och skrattade. Ungen fick ett strålande betyg från sin praktikplats. Det var solsken. Jag hör dit också.

Sufragett tvätt

I dag kom bokpaket från Bokus. Könet brinner av Judith Butler. Det var också en mycket vacker bok. Fysiskt skön att hålla. Jag bläddrade febrilt för att hitta ett glömt citat. "Jag har ingen fitta.", eller nånting sånt. Jag hittade det inte. Kanske sa hon något helt annat?
Numer är det alldeles självklart att Butler kan ha sagt så. Men när jag hörde det första gången tog det ett tag innan jag hajade hur. Men nu när allt kommer omkring kanske hon inte alls sa så? Kanske är det som hon verkligen sa fortfarande obegripligt för mig.

I dag har jag varit en fitta i alla fall.
Jag ställde till med en scen i tvättstugan.
Vad skulle jag göra, sa jag till mig själv efteråt.

Scenario:
Irriterande man som utnämnt sig själv till ordningspolis står och viker sin tvätt.
Jag och sonen kommer in.
Vi hejar. (Jag har stört mig på gubben förut, eftersom han varit ogin och strött gliringar runt sig alla de gånger vi stött ihop). En stunds tystnad vilar i rummet alltmedan jag langar in tvätten. Sedan ser jag i ögonvrån hur han smågungar i kroppen och stirrar på mig, som om han tar sats.
"Var det du som satte upp lappen?" frågar han sedan.
"Ja, och det var du som tog bort den, förmodar jag!" svarar jag.
Sen är kriget ett faktum.

Jag hade hastigt kommit hem och sprungit ner i tvättstugan utan låsnyckel men istället satt en liten lapp vid nästa tvättpass. Denna vän av ordning upplyste tydligt och spydigt om att sådana var reglerna: "ingen ska hålla på och dubbelboka". (Fast vi bara är tio som delar på tvättstugetiderna.)

Jag känner hur min ilska slår fast sina klor i diafragman. Sonen drar sig mot bakgrunden.
När vi kommer in i lägenheten, efter bataljen, skrattar jag mycket nervöst.
Jag hade varit för rapp i käften. Okej. Men ändå. Könet brann i alla fall en stund.

Diplomatkris

"Det är synn om killen." säger Persson med illa dold belåtenhet.
"Carl Bildt är ju så jävla dålig."
Vilken Brazilian! Bildt hårlöst task blottad.
Ordförande Persson, fem timmar dokumentär av realitykaraktär är på gränsen till snaskig.
Bildt kontrar med en Diplomatkris.
I ett repliksvar på något Bildt sagt vid FN rådet för mänskliga rättigheter har Kubanerna skändat "Sverige" . Bildt kallar ambassadören till UD och läxar upp.
Det är ändå Perssons utstötning som ekar vida omkring allt:
"Carld Bildt e så jävla dålig."
Bildt levererar tänkta skarpa bloggförsvar som försvinner i de futtiga Perssonska orden:
"Det är synn om killen. Han har ju inge jobb. Jag vet inte var han ska ta vägen.".
Naken och helrakad.
Nu vet vi vart han gick. Lundin Oil, Vostock Nafta, East Capital .
Med Blod och Olja på händerna är han nu satt att i Sverigens namn hålla reltionerna till världsledarna smorda.

Kubanerna känner väl också dom sen länge till diplomatins retoriska vatten.
Så möjligen bör man betrakta truppförflyttningarna från ambassaden till UD som ett skådespel.
Där fanns en scen, där gjordes ett utspel och Bildt valde att flytta pjäserna åt amerikanskt håll.
För att han var så djävla dålig, eller för att han tänkte flörta med någon eventuell uppdragssgivare? Så att han har någonstans att ta vägen - nästa gång när han baxas ner från regeringsscenen - och slipper hamna i lag med rövarnas oglammiga b-lag en gång till?

Oh Doctor!

Jag vände mig trots allt tvekande om när handen tryckte ner dörrhandtaget.
Då vände jag mig om och frågade hur det skulle vara med kosten.
Han hade just suttit nersjunken i stolen med sin egen blekfeta lekamen och rullat tummarna mot armstödens manchesterfyllning och sagt att jag nog var för fet.
Nu förebrådde han mig att jag väl visste att färdiglagat och snabbmat innehöll för mycket salt.
Jag sa först ingenting. Sen försvarade jag mig lite lamt och sa att jag väl inte åt färdiglagat.

Doktor Nordström med uppknäppt vit rock under vilken hans tvättade jeans hölls upp av ett brunt brett åttiotalsbälte förvissade mig med all önskvärd tydlighet om sin leisure-style. Översitteristylisten utgick sedan utan åthävan från att jag var en white-trash slas. Som ensamstående mamma har man ju varit med om det förr. Kategoriseringen. Epidemiolog-generalisten säger att javisst: genomsnitts trashen äter skräp, dricker sjukhussprit, losar omkring i sin förort, blir fet och drar på sig onödigt högt blodtryck. Och varför ska en som Doktor Nordström behöva bry sig om det?

Du är för fet tjejen. Det är därför.
Jag gissar att ditt BMI ligger på VIIX.
Det är för mycket.
Du ska vägas.
Punkt. Slut.
"Gå till labbet. Du vet väl var labbet ligger?"

Jag sa inte hej och tack när jag gick. Jag tittade inte heller på honom när jag mötte honom i korridoren efter det att den vänliga och varma sköterskan som tog sjuttioelva blodrör tröstande sagt att han var ny (och arrogant). Den lilla lilla människans alldeles tandlösa försvar mot en makthungrig patron utan vidare kunskaper varken i sin profession eller i sitt bemötande. Jag frågade inte vad som stödde hans slutsatser att 7-8 kilo för mycket på en 37 årig kvinna som tränar aktivt, äter välbalanserad kost, inte röker, inte super, inte har högt blodtryck i släkten ändå ska ha ett velodromhögt tryck. Jag frågade inte heller om han hade några andra intressanta och troliga teorier om detta mitt tillstånd. Jag tillät honom kränka mig och pissa på min självuppfattning. Piskan ven dessutom i den dubbla bestraffningen när jag hatade mig själv sen för att jag inte protesterat.

Läkare må vara ett av de sämsta yrkena man kan ha. Man riskerar ju kraftigt att bara få möta sjuka, äckliga, svårt nergådda personer ur de lägre klasserna. Nä, helst vill man väl bli kirurg, sista stadiet kirurg, det där patient X (är det en människa?) rullas in desificerad, sövd och övertäckt av grönt.
En sån felsatsning! Så många A-barn på en och samma plats som den Läkarlinjen utgör som valt så fel! Det är bara vårdcentraler, vårdcentaler, vårdcentaler ... fulla av gamla, snoriga, pöbel och pack ... och Invandrare. Vårdcentraler där det sitter vulgära hypokondriker i stolarna mittemot dessa felsatsande Läkare som av sin dagliga utsikt av fula och tröstlösa ansikten bara vill vända sig om och hulka fram en uppstötning.

Noruz

1984 kom en liten familj från Teheran till Örebro. En kvinna och en man och deras två små barn.
Förväntansfulla i den bistra hårda betongen i Örebro. Det var vinter och våren höll igen oförtjänt väl i deras liv.
Där levde de sin dröm med barn som mobbades i skolan, glåpord som ströddes på gatan och alla de där roliga språkliga missförstånden som vi skrattar så befriande åt.
1989 kom det tredje solskensbarnet.

I går höll jag om henne hårt.
Hon hade kommit med en påse torkade röda blommor från Iran.
Från kvinnan med det hårda livet och den stora längtan fick jag en påse med blomörter från Iran. Jag började längta efter det landet jag med. Efter jordarna och allt som växer där.
Kvinnan och solbarnet hade vänt upp och ner på förrådet för att hitta dom. För att jag skulle bli frisk av thét.

"Mamma blev så orolig." sa hon.
Jag ville mest gråta. För när en vacker människa står i min hall och räcker mig en påse helande örter blir livet ömt och stort.

Familjen flyttade sen, till oss. Och livet satte sina spår i kroppar och i själar. De hade hoppats på mer.
Barnen börjar bli stora. Och nu älskar Min son också Solungen. Vi flätas samman. Jag blir en del av deras historia.
De firar sin vårdagjämning i dag. Sjunger löften om pånyttfödelsen.
Må den långa vandringen vara i ljus och glädje,
och många Goda Nya År.

Oh my God!

Ska snart på en av arbetsgivaren betald Hälsoundersökning.
Mått på kolestrol och annan blodfetma antar jag att de ska göra.
Möjligen är min stund som fullt frisk uträknad.
Hjälp!
Vad ska man ha på sig för slags trosor?

Uppdraget!

Hur mycket kan man veta utan att veta det?

Vad gör vi när vi lyssnat till allt som sagts om Hamas, Contras, kolonialismen, rasismen, hemlösheten, morden, hederslösheten, sexismen, orättvisorna?
Kanske var det aldrig meningen att vi skulle veta om et.

Hur många teorier kan vi konstruera utan att dekonstruera det teoretiserade?
Kanske fungerar det bara som nåt jag vet, nåt jag kan säga att jag vet.

Hur mycket "natur" orkar vi naturligt hantera?
Kanske är det bara drivkrafter, lustar, förnöjelse.
Sånt en måste ha. Sånt en måste få.

Och kommer jag att få se denna pjäsen?
Kommer det i så fall göra någon skillnad?


Björn Runge har regisserat och skrivit.
Uppdraget, spelas på Stockholms Stadsteater tom 17 maj.

Dekonstruktion?

Det var mycket länge sen jag förnyade mig.
Dag för dag flyter jag ut.






















http://hoglander.se/akryl/is.jpg

Blodshämd

Rödljusen reflekterades i regngatan och i strålkastarskenet låg fuktdimmor.
Mina vindrutetorkare var sönder.
Jag satt stilla, höll stadigt i ratten och försökte vara en del av den där väntande bilkön.
Det var då jag kom på det här med orden.
Som om en yngre Jag obstinat frågade den äldre:
- Ord eller handling?

Det kräver ganska mycket för att tro på orden, tänkte jag att jag ville svara henne.
Samtidigt, önskade jag avvägt säga: kräver det ju lika mycket att alltid se bevisen i handling.

Sen tänkte jag på min pappa.
Förklaringar hade inte räckt. Sveket var tvunget att svida tillbaka.
Men det har inte heller hjälpt. Så där har varken ord eller handling gjort skillnad.
Men inte hade det räckt med otaliga försök att prata?

När jag konstaterat det kände jag hederns våldsspiral dra i trådarna. Plötsligt insåg jag att det är på en liknande tunn och tveksam linje som hela demokratin vilar.
I samma tvekan bör det livsnödvändiga försvaret av de fria Orden bo.

Någonstans, för inte så länge sedan, bestämde sig människor för att orden kan förändra världen, bestämde sig för att med ord måste vi förändra världen.
Men tvånget att tro på dom da?
Tvånget att lita till samtalet som förlösande faktor ... har vi ens bestämt oss för det? tänkte jag.
Bestämde vi oss någonsin för det?

När det blev grönt tog jag kurvan ner mot tunneln. Däcken skar i vattenpölarna.
Jag kände mig ödmjuk, jag börjar förstå att de här frihetsidealen inte är komna ur en hastigt och slarvigt ihopsydd slump.

Bouf Bourguignonne 2

I dag gick jag till den iranske slaktaren i Saluhallen.
Upproriskt kände jag mig nödgad att fråga om högrevet.
Det kan ju inte bara slippa undan, att istället för mört (inte mört) det blir studsbollskt.
Det var nog en ko du hade fått, trodde han.
Man ska visst ha tjur. Eller oxe.
Sen sågade han upp en tjock rad ur en stor oxbringa.
Jag kunde inte heller motstå två purpurröda lammfileér och en dansk krämig grönmögelost.
Regnet yrde omkring kullerstenarna på torget utanför.
Vi gick skyndsamt med nerböjda huvuden mot bilen.

Så nu har jag gjort om samma procedur.
Slowfoodskt kokat den där stora biffen med benet på (det skulle va så, sa han).

Morötter, palsternacka, syltlök, persilja, bacon, vitlök, Raimat, oxbringa, salt, peppar, cayenne, tomatpure.

Ibland förvånar mig min envishet.

Machoismen

Barn utan mödrar bor överallt i världen.
Var dom sover och äter är det få som vet.
Mamman är död, ihjälslagen, bortrövad eller bara oförklarligt försvunnen.
Samtidigt aborteras tusentals flickfoster för patriarkatets fortbestånd. Det påföljande kvinnounderskottet försvarar att hustrur säljs till män i hustrulöshet.
Andra våldtas. Och smittas. Och förskjuts.
Och hundratusentals kvinnor saknas; överallt i världen, har de bara 'försvnnit'.

Hanaa Edwar, jurist och kvinnorättsaktivist i Bagdad, berättar i P1's Konflikt om kvinnornas situation i krigets Irak. Där riskerar de intellektuella, framförallt de som arbetar inom media och vid universiteten, att mördas. Samtidigt har den växande skaran av krigsänkor fått mycket svårt att klara livet för sig och sina barn. Nu har fundamentalismen blivit en av få reträtter till en tryggare bas. På gatorna i städer och i byar skyndar sig kvinnor av olika religion under en liten med dock visst skyddande slöja i sin jakt på mat och andra förnödenheter. De patriarkala traditionerna blomstrar i kaoset och oordningen. Kvinnornas trygghet är borta, våldet är vardag. Som alltid i krigets spår blir livet ett helvete för kvinnor och barn.

Den turkiska sociologiprofessorn Yakin Ertürk - som skrivit en rapport om jämställdheten i Sverige - blir nästa väckarklocka. Hennes skarpa uppmaning alarmerar om det farliga med att konstruera fler begrepp kring mäns våld mot kvinnor. Problemet, påminner hon, är alltid mäns våld mot kvinnor, orsakad av mäns överordning. När vi i Sverige har särskiljt våld mot, t.ex. invandrarkvinnor, och ansett att det vilar på andra grunder än just mäns överordning och tendens till våld, då menar Ertürk att vi alla har förhalat den möjliga jämlikheten. Konstruktionen av 'hedersvåld', anser Ertürk försvårar för kvinnor att kunna göra något åt sin situation. En sådan uppdelning, säger hon, bidrar bara till en dubbel börda för kvinnor som i sådana fall måste göra sig fria från det manliga förtrycket men också fri afrån sin tradition och sin tillhörighet för att undkomma våldet.

Yakin Ertürk blev morgonens verkliga ögonöppnare!

Glöm aldrig:
Desperation förstärker genustrubblet. Överallt.
Bortanför religion och ursprung hotar männens överordning kvinnans basala trygghet.
Våldets som förmedlas från man till annan, från män till annan, från kvinnor till andra har grunder i föreställningar om mäns överordning. Flera av världsproblemen har sin grund i samma föreställning.

Låt oss kämpa för Jämlikhet, Social trygghet och Fred! förhelvete!

Grannsämja

Nästan alltid när jag är hemma på dagen kastar jag regelbundet ett öga ut genom balkongdörren för att se om grannens bil står på parkeringen bortanför huset.
Ibland gör den det. Av någon outgrundlig anledning känns det bra.
Då brukar jag fundera på vad han gör. Han bor precis under mig. I en identisk lägenhet. Han har den helt annorlunda möblerad.
På kvällen ser han mest på tv. På dagarna vet jag inte.

Det påminner om när jag var liten och hade sömnproblem.
Då var mitt sista hopp ute när det hade släckts i sista fönstret som kunde skådas från mitt.

I dag står bilen där. Han åkte väl och handla, för han var borta nån timme mitt på dan.
Han är ensamstående med två barn, och en hund. Det är ett konstigt samhälle, vi är konstiga människor. Jag skulle kunna hjälpa honom. Han skulle kunna hjälpa mig.
Men vi gör det inte. Jag brukar skratta och säga att han, den jäveln, har det värre än jag:
han skilde sig i somras. Fick genomleva första julen. Jag har också satt en peng på att det kommer en dam in i bilden rättså snart.
Jag hjälper inte min dörrgranne heller. Hon är ensam med två flickor.
Henne såg jag häromdan på en bar. Då tittade hon bort som om hon skämdes. Vi kunde också ha samåkt hem. Om man säger så, då.

De Tre Musketörerna

”Ett HISTORISKT toppmöte om klimatfrågan”, säger Fredrik R tillslut med ett tjogotal bulliga mikrofoner i en solfjäder omkring sig. Jag vet inte vad som hände innan, Fredrik R mumlade och stirrade flackande på mickarna som om det var där allting hände. Tillsist tittade han upp, fäste blicken på en journalist och sa just: ”Ett historiskt toppmöte om klimatfrågan.”. Punkt.
Vitögat han nervöst undvek var frågan om Sverige – som redan rätt hyggligt lever upp till krav på både förnybara energikällor (älvarna) och utsläppen av växthusgaser (tack vare vattenkraften och kärnkraften) - skulle föreslå nya reformer och, istället för att duktigpiska sina sämre EU-klasskamrater, Kina och USA, gå i spetsen för utvecklingen av ny miljöteknik.
Tänkte kanske Reinfeldt vackert om sin föregångares framgång med miljöfrågan när han svamlade på målet?

Och så ett klipp. Därefter syntes Borg, Bildt och Reinfeldt som de tre musketörerna kokettera i en paus, Angela Merkel och Chirac vimlade förbi bakom, Reinfeldt bläddrade nervöst i en rapport, sidorna flipprade under fingrarna, vad han såg är en gåta. Borg med hästsvans och guldörhänge, påfallande pubertal i den konservativa högborg europeisk politik ändå är, skrattade. Och den långe Bildt som samlade sin trupp under sina hökvingar spanade ut över församlingen.
Det är dom där tre nu. Vår röst i världen. Aliansens spökryttare, ingenjörerna som i allt vad deras politik proklamerar till folk avsäger system uppifrån, dom systematiserar och tyranniserar nu, till och med med hur partikamraterna får prata. Det är dom nu.

Det är som om Sverige existerat i flera diemensioner.
- Deras Sverige är ett annat! Deras överklass har alltid haft sin egen historia, den är deras berättelser om farmors farsa som patroniserade, och som ägde fabriker, och skogar; och alla de tillgångar som jag trott var ”Sverige”, allt det var bara Deras. Dom har hela tiden suttit i sina herresäten och surat över att facken och andra lösmyntssossar tagit det ifrån dom.

Nu förstår jag att jag inte ska skratta åt att Reinfeldt så infamt sa att han ”Älskade Sverige!”. Då lät det så dumt, mitt Sverige är ju socialdemokratin, rättviseprinciper och välfärdsmodell.
Men Fredriks ömma kärleksförklaring var inget humoristiskt tecken på moderatens personlighetsklyvning. Den var ett hot.
För det är ett mysterium hur de har stått ut under de här 60 åren med socialistisk dominans! Hur har de överlevt, vad har de pratat för skit i salongerna? Har de gett varandra a Kiss of Life enligt ett rullande schema? Kanske var det bara bekvämt nog där i gåsleversreservaten? Inte vet jag. Men nu har någonting förändrats, nu är de ute på banan, och de tänker ta tillbaka.
Det var väl ändå bra synd att man inte öppnade dörrarna på vid gavel när de alla hotade med att flytta utomlands!

Kvinnodag på Berns

Nä, jag vet inte alltså.
Dagens Industri direktsänder Kvinnor och Makt, från Berns.
Jag ser Agnetha Axen Olin (m) berätta om sin utbrändhet, hon är en fin talare med en trygg röst. Det är kvinnodag, internationell. 8:e mars. I salongen sitter kvinnor, bara kvinnor. Pontus Schultz är moderator. När Axen Olin talat färdigt lommar han fram med huvudet hängande (kanske var kameran dåligt placerad, eller så skämdes han för sammanhanget). Axen Olin säger slutligen det självklara att man måste ta tid till sig själv och att kvinnor KAN göra karriär och ha barn, samtidigt. Men mest säger hon att företagen, i det privata näringslivet antag jag, mycket väl kan erbjuda sina anställda egna tvätterskor som kommer och hämtar medhavd tvättrunk, hon säger att företag mycket väl kan ha en anställd Förskolelärare som kan ta hand om de anställdas friska & sjuka barn, kankse en tandläkare som kommer över (för det hade hon sett i Senaten in The States). Om Förskolelärarens och Tvätterskans och Tandläkarens barn, friska som sjuka, skulle vara där sa hon faktiskt inget om.

Varför sas det så lite om strukturförändringar på arbetsmarknaden som kan möta behoven som alla arbetande familjerförsörjare har?
Ingegerd Wernersson (fd. Lo ordförande?) pratade också - inte på tjusiga Berns men i en studio - om sin utbrändhet. Hon nämnde, tack och lov, för balansens skull, Kommunalarnas behov: heltid och skälig lön! Inga tvätterskor åt tvätterskorna var dock planerade, kan jag rapportera.

Två skilda världar i samma program, toppen och botten, vars förestående förändringar möjligen kommer att förbättra villkoren för alla föräldrar. Men jag vet inte,
... varför blev jag illa berörd?

Var det talet om utbrändheten som förmedlade att utbränd kan du utan dåligt samvete unna dig, om du har arbetat och slitit duktigt i hård karriär? Eller, stängde jag av tv:n för att jag inte tror att alla dessa välmenande kvinnor i en salong ruckar på ordningarna så länge politiken att stärka kärnfamiljs-idealen firar triumf efter triumf?

Beuf bourguignonne

Sådärja, nu har jag väntat i fyra timmar. Skulle kunna säga att jag fångats av slowfoodrörelsens mantran men tyvärr, det är inte så. Här ska bara sparas pengar till en tand. Vad kan bättre tjäna detta syfte än en mustig Bouf Bourguignonne? Sjuttiotalets wannabe-fransk rätt framför andra.

Alla som har sett Richard Wolf och Helena Bergström beställa femton flaskor Raimat i Colin Nutleys Änglagård påminns för alltid om den scenen när de ser flaskorna på systemet. Vilket jag gjorde i dag. Ja, och nu har alltså det härliga spanska vinet också kommit i låda.

VARNINGSTEXT:
[inte att rekommendera för lådvinsalkade förortskvinnor närmare förti (hälsar: Anitra 56, Systembolaget.). ]

Dock, till mitt försvar: eftersom jag för dagen hade en plan att göra ett härligt långkok behövdes ju en rejäl skvätt vin och valet föll alltså på tre liter Raimat i djupröd låda (när jag stod i kassan räknade jag snabbt ut att det skulle ha räckt med 3.75 lådor för Richard) .

Nu är det ju bara så att efter dessa fyra timmars förväntansfulla väntande ( sonen föll utmattad i sömn) med de allra underbaraste franska dofterna lockande i näsan så smakar det inte som det ska! Trots att jag vipsade i okänd mängd Raimat ur kranen har inte köttet sugit i sig. Som om det var nåt fel? Finns det en baksida med långkok så är det just detta: att köttbitarna som ska vara möra och falla isär innan de smälter på tungan istället blir som hårdtuggade skosulor.
Det måste vara Högrevets fel?
Mother Mary! hur ska man lära sig att köpa rätt Högrev?

Och barnet som var så glad för att ta med sig matlåda till praoen i morgon.

Vad gör Mona Lisa på Louvren om natten?

Om man rusar rakt igenom Louvren kommer århundranden svischa förbi ögonen i en svindlande prakt. Om man också kisar lite med ögonen och säger till sig själv att man bara ska stanna till inför det som känns framstår ett spännande mönster.
Man fattar att man, om man fick välja, ville vara människa i 1400 talets Florens eller också i antikens Grekland. Utan tvekan. Det är då färgerna var ytor av klar skönhet. Där är estetiken ideal. Kropparna är sköna former, och vällusten säger att människa är någonting att va.

När vi förirrat oss i Sullys flygel satte vi oss på bänken mottemot fresken med Botticellis damer och vilade. Dit kom japanska guider med sällskap, koreanska grupper och kinesiska ... asiater som jag knappt förstår men försöker läsa av utifrån kläder och manér. Jag viskade till A att jag älskar dom, just för att jag inte förstår vad dom gör socialt med varandra. De verkar så okomplicerade, vänskapliga och glada. Jag gillar uttrycken, försiktigheten, stilen och det artiga ... sättet att vara grupp.
Somliga sprang förbi denna västerlandets high Fresco utan att vända på huvudet, andra stannade till mitt i språnget. I högra hörnet satt en bredbent kvinna med böjd rygg och glodde på dom andra. Jag gladdes åt att det fanns såna karaktärer redan då. Vi skulle till avdelningen för Holland och Flandern men hittade inte ut. Längre ner i korridoren stod Venus med bruten vinge. Jag ville stanna hos henne, hon var så betagande med den skira tunikan som svepte runt kroppen. Folk trängdes i trapporna runtomkring henne. Och en hop franska skolbarn i neongula västar sprang lydigt efter sin fröken på vägen mot Mona Lisas leende.

När vi i stöldgodset från Egyptens hela kulturarv länge letat efter en utgång insåg vi dock att vi måste gå tillbaka till Gå och börja om. Jag skulle ju se Rembrandt och Rubens. När vi äntligen vänt i centrumcirkeln under glaspyramiden och genom hetsätande hungriga 2000 tals själar hittat till Richelieus flygel var det som om någon drog i nödbromsen när det som skulle vara franskt 1800 tals måleri passerade.
Eugéne Delacroix.
Inte bara för att målningarn glödde men också för att grupper av människor på dom gjorde saker som - av museets samlingar att döma - aldrig hade avbildats förut. Romantikens ideal korsbefruktade med frihetens kamp: "Friheten guidar folket" (förra inlägget) vällde över en hel vägg med en härförande kvinna med fanan högt och brösten bara mitt i slaget. 1833. Knappt en människa omkring den. Men varför hade överdelen ramlat ner?
Rembrandt och Rubens var efter detta bara ett mörkt och gyttrigt måste. Som om den delen av dåtidens Europa mest var rutten potatisskörd.

Om någon släppte en bomb därinne i museet skulle olja och dukar singla ner över Seine i flera dagar. Hela västerlandsarvet vore sprängt. Och Mona Lisa skulle vara död efter 500 småleende år i slottsrummen. Det hade väl dessvärre inte varit någon större ide att börja om och samla i fem hundra år till ... för samtidskonst av skit på burk och döda katter på foto borde väl knappast få en miljonpublik att vilja vara vi?

För Louise!

Skruvad tand

Om fyrtio minuter ska de ta bort den.
48 minuter, förresten.

Och Sara Stridsberg har fått Nordiska Rådets pris för Drömfakulteten.
Läs den eller ångra dig resten av livet, skriver DN's Jonas Thente.
Somliga har ju förfärats av att romanen ens hanterar detta Solanska SCUM manifest.
I går på Radion sa en mycket samlad och klartänkt Stridsberg att hon, ja, jag vet inte exakt hur hon sa, men hon sa typ att hon ville undersöka vilka erfarenheter som låg bakom en så vildsint text (detta manifest antar jag).
Den typen av undersökningar är beundransvärda.
Jag skulle också vilja orka med en sådan lek.
Bara sätta mig ner och systematiskt undersöka något för mitt intresse alldeles oförklarligt spännande. Jag sklulle vilja sitta och vända på scenerna, bygga in bakgrunder, undra varför, hur då, när då, var, vart gick dom sen...

Vansinnigt intressanta saker som jag just nu kommer på att jag skulle vilja operera:
1) livet och människorna i Pamukska huset,
2) varför jag njuter när jag ser Lady Vengence.

Nu är det tio minuter närmare, innan tandis börjar sätta sprutor i käften.
Hon, Kajsa heter hon, sist hade hon små tofsar på sidan om varje örsnibb, hon ska sätta två sprutor i tandköttet och sen slita och dra ut min trasiga tand.

Häromkvällen, när jag dansade med en mycket märklig herre som jag befarade skulle limma kvar resten av kvällen men inte gjorde det, drog jag två slutsatser om varför han så plötsligt gick:
1) antingen var det inte alls den som han i förrgår köpt 12 körsbärsträd av på handelsträdgården som kom fram och hejade på honom under vår ystra svängom,
2) eller så kanske jag glömde av mig och log för stort så att sjörövarleendet avslöjade min rätta skepnad.

Förnedringen är arbetsam att hantera. Tanden har spruckit. Mellan tandsprickan och en gammal amalgamlagning har karies trängt in och nu ska alltså resterna av denna eländiga historia avlägsnas ur käften. När den nya av guld och porslin skruvats in ska det gå att le igen. Om fem månader. 20 000 fattigare.

Radio Days

De är som smöret i wienerbröden.
Dagarna med P1 och pyssel.
Vid tvåsnåret pratade en kvinnlig statsvetare som jag inte kommer ihåg namnet på
om kampen för Frihet och Demokrati.
Jag plockade disken ur maskinen, lyssnade, och såg hur barnen utanför fönstret kom studsande på hemväg från skolan.
Statsvetaren sa att västerlandests demokratiska värden var hotade av Politisk Islam.
Hon trasslade sig inte i några tvekande om eller men. Inga kulturanalyser, inga religiösa bryderier.
Statsevetare kanske är just så krasst systematiska? tänkte jag.

Liknande sas av fransk intellektuell man på Västra Stranden i Paris nyss.
Vilket går att läsa på Expressens kultursida:
http://http://www.expressen.se/kultur/1.553983
Det som sedan kunde ha blivit ett herrans liv blev ett ganska svalt bifall av ingenting i de svenska tidningar som jag läst. Istället drog nån upp linjer från historien som visade hur kampen för Mänskliga Rättigheter har blivit en damagoigisk rörelse vars självpåtagna fredsuppdrag skipat lika mycket förtryck som kolonialismen under upplysningseran. Där pendlar debatten in i limbo. Eftersom båda sidor lika gärna använder samma Voltaire citat.

Jag undrar om bristen på kraft i debatten mestadels grundar sig i en känsla av att man skiter i att en stor del av våra medborgare inte alls insuper den självklara rätt till integritet och självbestämmande som andra omfattas av.

Jag undrar om man skjuter upp debatten tills problemen blivit mer tydliga också här i landet?
Tills dess låter man Landskrona sköta sig själva. Tills dess låter man SD fånga misstron med sin farliga historielöshet och sitt människoförakt. Och alla dessa kvinnor som, enligt en annan kvinnlig antropolog, många gånger lever mer förtryckta i den diaspora i Europa som inte reformerats så som traditionerna gjorts i deras forna hemländer.

Min radio är köpt på Rusta. Den ser ut som om den tillverkades på femtiotalet. Mahognyimitation är klistrad runt skalet. Rund och liten med silverfärgade skruvknappar står den intill spisen. Ibland sprakar den irriterande när jag kommer för nära. Men oftast ger den lilla ynkliga 100 kronors apparaten världen rätt in i matlagningen och långkoken får sin alldeles extra kryddning. Jag vet knappt nåt som kan vara bättre ...

Kontinuitet?

Man kanske kan kalla det för viruseffekten.
Detta när ett ord kommer i anhopningar ur många människors munnar samtidigt.
Just nu är det kontinuitet.
Överallt talas det om denna kontinuitet.

Är det bara den konservativa alliansens (som är ett ord på väg bort) fel?
Eller ska man tro att ett par decenniers värdenivellering satt sig i psyket på folk.

I går natt frågade mig en helt okänd herre vad mitt problem va.
Ja, han hade just påstått att han kunde hjälpa folk att bli av med det mesta.
Jag skrattade och sa att mitt problem var väl att jag inte vill bli av med mina problem.
Han skrattade inte, men sa torrt:
"Då kan jag inte hjälpa dig."
"Nä, se där ..." sa jag .

När jag kom hem kunde jag inte släppa försöket att formulera problemet.
Herregud! liksom, de där jävla problemen, vilka är dom?!? undrade jag.
Det var inte så lätt minnsann.
Men, sen kom ljuset:
-Bristen på kontinuitet, förstås!


Jag har då aldrig legat rätt i tiden.
Inte heller kan jag säga problemformuleringsprivilegiet, utan att staka mig ...

När Per Svensson bloggade

Det var den sommaren allting var alldeles perfekt.
Per svensson hade gått några tunga rundor mot sina kritiska belackare.
Och försvarat sin degenererade tabloid.

Juni var het det året.
Per Svensson bloggade.
Skrev sig närmare och närmare sig själv.
Skrev oss närmare sig.
Alla som läste väntade på den förlösande utväxlingen när linjerna skulle korsa sig.
Självreflektionen efter ett sokratiskt resonerande kunde bara ge dom rätt.
Alldeles snart nu kommer han avslöja sig, tänkte jag.


Jag saftade källaförrådet fullt av svartvinbärsgele, jordgubbsmarmelad, flädersaft, myntagele, smultronsorbé, champagnefläder. Satt på stentrappan och drack rosé, joggade ibland, och vattnade gräsmattan på kvällarna.
Det goda livet.

Och Per Svensson skrev om sina marmeladrecept.
Sina resor. Refererade Die zeit. Berättade om ett inrutat pendelliv Malmö-Stockholm.
Det kändes familjärt.
Jag tänkte på första gången jag läste honom . Det måste ha varit i Moderna Tider, eller i Månadsjournalen? Jag vet inte. Om jag ens läste Moderna Tider.
Kanske den enda gången. Jag var ung. Läste ett reportage av en Per Svensson och blev alldeles yr av att man kunde tänka så, veta sånt, resonera sådär.
Jag antar att det var ett första möte med en seriös, akademiskt dragen text.
Kulturkrocken var fascinerande. Underligt nog.
Sen fattade jag aldrig vad han gjorde på Expressen. När den gick ner sig.
Och fighten sen när Tomas Forser sa upp sig från teaterkritikuppdraget.
Det är gammalt alltihop. Jag lever långsamt.
Nu är Expressens kultursida en av de bättre, mer ambitiösa. En utblick mot Europa.
Och språket. Husguden Schwartz som tycks åtnjuta velodrom respekt gör mellanrummet mellan dess unga media-sumos och honom själv så ofantligt stort.

Men så plötsligt reste sig Per Svensson från terapisoffan och upphörde tvärt med bloggandet.
Eftersom han inte skrev gratis, hävdade han.
Jag trodde hela tiden att det var för att försvarsstaben sa att reflektion inte tillåts rollen som redaktör. Samtidigt som intellektet förbjöd honom skrivande utan reflektion.
Att sluta blogga är också ett bloggande.

Bara för sakens skull: FILIPPA R!

Oväntat besök

Hjälp! Det kommer någon.
Dammsugaren! ... plock och damm och överallt prylar papper rester gammal mat..
I går stod jag en stund och tittade på diskbänken, slängde även ett getöga bortåt köksbordet till.
Belamrat med smått av allehanda slag syntes det mig så ovärdigt.
Smulor. Ett skal till en Physalis. En galge på golvet under stolen. Några pennor här och där. Rester från den hastigt ihopsvepta fiskgrytan som jag kom på att jag måste äta innan jag skulle iväg. Odiskade kastruller.

Skuldkänslorna rättade sig till sin normalnivå.
Stressen och nackmuskelspänningen kändes bekväma igen.
Och värdelöshetssyndromet ropade slagord därinne.
Jag skulle inte få för mig att häva mig ur min stigmatisering.
Så bekant. Så tryggt. Kan omöjligt tänka mig det heltvättade nyllets känsla av att presentera sig i perfektion.

Och nu kommer hon snart. Kan hinna ett häftigt lyft.
Jepp.

Masker

Ansikten fascinerar.
Fillippa R's till exempel ... så stort och öppet leende.
Det går inte alldeles enkelt att kategorisera henne som en försmädlig moderat.
Det är därför hon blivit min fix.

Likadant är det med den där bilden på en elegant Anna Nicole Smith.
Den där hon ser stiligt stram och allvarlig ut, sval till och med, och som Kevin Costner sa efter hennes död: like a true beuty.
Den bilden kan jag stirra på, den avviker ju så radikalt mot övriga bilder där alltid ett stort leende blottade den övre tandraden.
Ja, jag kan till och med komma på mig med att fråga vad den berättar. Som om skillnaden mellan subjekt och objekt gör sig tydlig just där.
Inte för att jag har någon vetenskapligt hållbar empiri men jag tror att AB relativt konsekvent publicerat den bilden i artiklar och reportage, när Expressen valt en annan där hon ser alldeles förlorad ut, mullig, klädd i en djupblå klänning och med ett lockigt 50-tals-hollywoodhår. Ett säkert ställningstagande i de bildvalen: för människor, eller emot dom. Det finns en skiljelinje där, mellan folk och folk: antingen är de för eller mot.
-Håll er till dom som är för!

Efter ledighet ...

Måste man åka och handla, fast man inte vill?
Packa upp.
Och brottas med kamera som inte vill connekta sig med datorn?
Hela skiten.
I Tyskland säger de att vi är som stasi med våra dagis.
Förskolor.
Emellanåt svindlar det till inför alla dessa möjliga perspektiv.
Och det var typ sjukt länge sen Linda Rosing var på löpet.
Jag undrar hur hon har det.
I Paris på 20- talet låg konstnärerna med kvinnor som sålde sig för en avbildning.
I dag kan underklassens barn bli modeller och få
biljett till modehusens glas och guld.
Sen kan de bli knullade på Ritz av en miljonär om de har tur.
Shoppa Armani på Lafayette.
Då är det tunna väggar mellan världarna.

En påtagligt storvuxen kvinna med två illa klädda ungar i släptåg filmade med en VHS-kamera rätt in genom Diors skyltfönster på Rue Castiglione. Det var befriande.
Allting förevigas. Alla är ögon numer.
Jag är en kamera.
Hellre än ett objekt.

Kaffet är slut.

Filippa R

Tills för ett alldeles litet tag sen satt
m's starkaste kort i Täby.
Nu är hon inte där längre.

Först ville hon bara prata kommunalpolitik.
Sen blev det Mama och julstöks reportage.
Ända tills den där intervjun i tv4 morgon.
Där sa hon så bestämt att hon ville vara hemma med barnen när de var små, och att det moderatska vårdnadsbidraget inte alls hade gjort någon skillnad för Fredrik.
Och inte hade de rest särskilt mycket heller. Hon tyckte ju om skidor så varför inte en fjällsemester varje år och skåne på Sommaren.

Fredrik vill ju som bekant inte bli quilt by assossiation.
Men i det här fallet är det ju lite svårt att inte fundera på vad F.R tänkt.
Utifrån en ultrakonservativ borgerlig alldaglighet kommer landets beslut att filtreras.
Var det därför Bildt skulle bli så bra?
Han hade ju i alla fall setts gå i och ur helikoptrar med FN's emblem.

Men vad hjälper förklädesbilder i magasin när det rullar gigantiska stenar utanför?
Täby har falnat. Vad Reinfelds tänker nu vet vi inte.