I går tänkte jag att jag skulle kunna skriva ner vardagsexempel på könsmaktsordningar.
Så att jag skulle ha exempel vid behov.
Men, äh ... gud?
Redogöra för tankar om tv, da ... om film, eller sagt och gjort, underliga episoder, iakttagelser ... livsskärvor kanske?
Jag skulle kunna göra bloggeriet till en utdragen egenterapi?
Eller ... om jag bara skulle ta och berätta om allt jag borde gjort.
Skriva upp det helt enkelt, obarmhärtigt skriva upp det ogjorda och förträngda. Först behöva skämmas av förtydligandet och sen tvingas göra något åt det?
Måste det finnas ett nyttoperspektivet med det här?
Förstadagstvivel. Det är nog enligt ramen. Bloggarens normalbana.
Vad säger dom på tidningarna: viktigt att vara personlig men inte privat.
Privat eller personlig? De konventionerna förändras ju sannerligen.
Ska jag göra det här för att någon läser? Ska jag tänka en läsare? Ska jag hoppas på en kommentar, eller två?
"Vem är det som underhåller språket så att det fortfarande finns tillgängligt, år efter år?
Vad i mig hade orkat? Vilka ögonblick är det som formar våra liv, vilka ansikten belyses av vårt medvetandes första bleka strålar och ger oss en inriktning?"
Göran Tunström, Juloratoriet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar