Mig äger ingen

Åsa Liderborg skriver sin barndom.
En hommage till sin far. Mycket skickligt förlöser hon en man som kliver fram i sin dotters kärleksfulla öga. Han blir en människa, en mänsklig karaktär, en Gajev rentav, från Körsbärsträdgården.

Bara några kvarter emellan satt också dom två i sjuttiotalets indistristad Västerås.
I lägenheterna, tystnaden, vanorna satt vi, industriarbetarbarnen och våra föräldrar.
Tidiga morgnar satt hon på tidningsklädd pakethållare bakom sin trampande pappa Leif på väg till härdarverkstaden. Samtidigt, åren 73 -77, satt jag bakom min mamma i cykelsadel. Den kommunala barnomsorgen skulle svälja oss hela dan i sin pedagogiska famn. Tio i sju skulle det stämplas in, över hela stan en rörelse mot fabriksfilialerna, och sju över fyra började väntan på att få se ekipaget komma farande ur cykelorkanen av aseaarbetare igen.
Min ensamma mamma arbetade på kontoret. Hennes pappa i härdarugnarna.
Hon gick förbjudet väntande på sin försvunna mamma. Utan tandborste, utan tvål, utan lakan, en välförsedd försummad flicka med ryska välartade anor som vägde upp tillhörigheten. Och så denna begåvade känsliga far som älskade fram sin dotter för vad kropp och själ tålde. Men han hade nerverna, oxå.

Jag såg min far försvinna i bussfönstret var tredje helg till balkslag av smärta.
Sjuttiotal. Aseaarbetarna då var de sista att moderniseras.
Hennes pappa är död nu, i sviterna efter sin alkoholism.
Min mammas moderna gröna skinnkappa som jag skavde händerna mot när hon trampade rytmiskt, den är utbytt mot en elegant svart halvrock och livet hennes är ett annat för att hon fann sig en ny karl. Barnevik som gick med de nio aseamiljarderna har startat barnhem i Indien.

Jag är där igen när jag läser, i barndomen, i staden; känner cykelrytmen, smärtan, rädslorna, och minns det lilla barnets föräldradyrkan.
Och jag frågar mig hur mycket oförlöst sorglig pappa Leif som jag är nu? Hur länge ska den delen av mina försvar få låta livet frysa inne?
Kanske hade det bara varit att gå vidare, med insikten att det finns väldigt lite att förlora? Då krävdes inte mycket mod. Eftersom jag visste att rädslorna oftast bara är en kokett schimär.

Linderborgs pappan dog med 18 spänn på fickan.
Om han bara visste vilken upprättelse hon gett honom, hans 'bästis och bundis'.


Läs boken:
Mig äger Ingen!
Av Åsa Linderborg!

Underlägsenheten

Som om de vore ett gemensamt folk, de lättkränkta.
Så bär de också sin smärta i hemlighet som vore den given i gåva.
skyddad undanhållen, i ett universum ekande ensamt.

Obs

Flourtanten finns inte längre!

Bikt

Jag sa ingenting!
... Jag sa ingenting,
istället värnade jag mitt eget kapital
därför sa jag ingenting.
Av feghet
höll jag tyst helt enkelt.

Jag ska gottgöra,
er i morgon,
eller nästa dag.

Solaleh
Ekuha
Homeira
Fouzea
Osagie
Clinton
Ferriste
Peyman
Nakisa
Hassun
Hassan
John
Baba
Orietta
Jelena

Alla ni, mina kära vänner som gett mig sprickor av liv, ni som slås i backen av dumdrygt idiotförsvar för den äckliga vanföreställda Svenskheten!

Förlåt!
Jag ska försöka vara bättre förberedd nästa gång.

Stora ledsna män

Många saker förundrade mig i dokumentären Persson.
Till exempel hur han, Persson, berördes av hur maktapparaten Ryssland föste fram, ja, till och med stöttade upp en knappt medveten Boris Jeltsin vid ett stadsbesök här.
Statsapparatens råkalla utelämnande av mänsklig nåd var uppenbar.
En nyopererad Jeltsin - som i dödsskräck hade stelnat i vänstra sidan efter en svår hjärtoperaton - stapplade nerför den pressomgärdade flygplanstrappan.
Han vinkade, och han var tårögd.
Folk skrattade den gången, åt hur fumlig han verkade.
I går dog han. Hjärtat slog en sista gång.
Samtidigt var det Leijonborgs tur.
Också tårögd, stod det på löpsedeln. Och det var han onekligen.
Jag undrade om det kanske var åldern, eller ett tecken ändå på att det mänskliga som förgänglighet och annat trängde fram.
Leijonborg på presskonferens deklarerar sin avgång, han försöker hålla rösten precis så stadig och avpersonifierad som makten kräver.
Folk skrattar åt honom. Likväl.
Men ... allvarligt, den här hånskrattsjukan, den sprider sig som en farlig epedemi.
Den borde vara temperatur nog för att konstatera feber i samhällskroppen.

El viva det irrationella

Tänk att Mette-Marit gifte sig med kronprinsen ändå.
En ensamstående mamma med ofullbordad examina rätt in i the royal family.
Och på Viktorias ex Daniel Collert sågade dom av en benbit av skallen.
Hon tog en annan Daniel sen, gymägaren.
Precis som att Anders Paulrud gick mil i Patagonien och talade om kärleken till den 25 år yngre,
vad hon nu hette, också är maka-löst otippat from the bitter början.
Det piggar osvikligt upp.
Nnär festprinsessan Paris Hilton var hos Ellen De Generes då stod hon pinsamt mycket med benen i kors faktiskt. Antagligen den ställning som gör henne mest fotogeniq. Varför säga nåt då?
I stället skriker sig programledaragneta igenom ännu en tv4 gala.
Innan hon sattes i soffan hos han, va heter han: livsstilsgurun som lär ut effektiv inre disciplinering? Och drottning Silvia da, som rasade för att Knugens kompisar gifte sig med unga kvinnor östligare ifrån.
En del saker hänger inte ihop.
Som om berättartekniken ändå får sig ett sista överbevisande knäpp.
Och gör bilden vackrare, så rörig ändå bakom allt det tillrättalagda.
Mette-Marit is my Queen!

Vem behöver den korrekta staten

Shit alltså, vad billiga de israeliska apelsinerna är!
12 spänn nånting, små, runda, goda med perfekt skal.
För de genmanipulerade Marockanska tog de knappt 17.
Som om jag tycker att Marockanska staten är så jävla mycket bättre.
Och den Israeliska apelsinbonden, hur mycket blod har han egentligen på sina fingrar?

Rättviseomärkt, tror jag i min iver att jag kan köpbojkotta fram en bättre värld?
Men om jag frågar mig vad Israelerna faktiskt kan göra med det amerikanska inflytandet för att deras apelsinexport går ner har jag inga bra svar.
På nåt omvänt sätt kanske deras autonomi stärks rentav om jag köper israeliskt?
Vin från de ockuperade palestinska områdena saluförs i alla fall på systemet under falsk flagg, har jag hört.
Fast, om israel skulle behöva andas i mellanösterns lunga skulle vi kanske få se en assimilering? På samma sätt som alla varelser präglas av sin kultur.
Om så vore skulle ett avknoppande från US vara enda möjliga vägen mot en fredligare lösning där. Och ett stärkt inhemskt producerande vara av godo.
Men ärligt talat ... jag vet inte.
Lokalproducerat, och rättvisemärkt i all ära.
Apelsinerna var goda, och kostade 12 spänn i stället för 17.
Och jag visste inte om det skulle räcka för mig att låtsas vara världsmedveten när jag ärligt talat inte alls förstod hela grejen med Israel.

The end of History

Den som före mig beställt samma bok som jag har samtidigt till sin bokhylla beställt:
1) Scum Manifestet
2) Feng Shui för svenska hem
x) Ingen äger mig (samma bok som jag beställde)

Skall det tolkas som nåt postmodernistiskt drag?
Eller ska jag lite konservativt ta en psykologisk ansats och utreda hur de underliggande drömmarna att dekonstruera och vilt rasera skall hållas på plats av ett skönt, vitt och framförallt rent och Feng Shuiat hem?
Jag kan ju också, för all del, med en Rigmor Robertsk röst fråga denna åsiktsregistrerade kund som köpt samma bok som jag hur hennes vrede ser ut.
Kanske finns där ingen vrede?
Kanske är där bara ett konsumtionsmönster för konsumtionsregistreringsverket att ta hänsyn till i sin nästa riktade kampanj?

La Dolce Vita

Jag stannade motorn, klev ur bilen och blev stående under en gryende hängbjörk.
Det luktade vårnatt.
I källarlokalen på småortens golfbana surrade ett trettiotal 17-18 åringar.
En del var fulla. Tjejerna var för lätt klädda.
Allting var precis som det var när jag var där.
Samma känslor, samma skrik, samma yrande och irrande.
Somliga hade dansat.
Ungen kom ut med en drös av ungdomar utan skjuts eller nattbuss.
På motorvägen in mot stan tjuvlyssnade jag på högen i baksätet.
Det var precis som då. Alltihop, precis som då.
Tjugo år, är ingenting. Trots det är jag så annorlunda, så långt ifrån.
Ändå sa de jag var ung. För ung.
Då sa de att jag var för ung, sa det och såg på mig med den ickebevärdigande blicken när jag skakade övervikten bakom min barnvagn i en för enkel kappa.
Jag minns dom alltihop, varenda gång när jag ser en för ung mamma med barnvagn minns jag allihop. Nu satt deras ungar i min pyttelilla bil och var fulla och osäkra och pubertala likväl.
Jag vet, jag tänkte: hur överlappar man det här gapet med ytterligare tjugo år emellan.
Ungdomarna satt där bak, skrek, yrade, immade, somliga var fulla, andra var tafatta. Jag satt där fram och jag tänkte Gud, det där var väldigt länge sen.
Och jag tyckte om att vara ankaret för dessa sköra segelkanoter.
När vi stannade och öppnade dörrarna vällde dom ur bilen som i en förlösning.
En strimma morgonljus kom över horisonten.
Dom kan komma att bygga en fin framtid.
Ljuva liv!

Engångsgrillat

Vi grillade majskolvar inrullade i bacon.
Andra satt på finverandan och lekte med nya röken.
Röker ni?
Fläskfile? Lammfile?
Min pappa rökte gös.
Min pappa.
På sommaren var han så jävla brun att man tänkte han var zigenare.
Nuförtin säger man förstås rom.
Han kunde ockås ha varit vallon.
Men det föll aldrig min mamma in.
I dag grillade vi majskolvar inrullade i bacon på en engångsgrill intill den lilla skogstjärnen.
Det kändes som i barndomen.
Ungefär som trasig termos med chocklad.
Jag kan ge mig fan på att jag var krass och silade bort det spruckna porslinet och drack, ändå.
Jag var sån, en som höll det som en officiell hemlighet att min termos gått sönder, igen.
Nu lutade jag mig mot bergskammens läsida med skorna och rumpan mot jorden av barr och sand och gnagde på sötmajsen. Det blåste april. Vi pratade. Det kändes som om vi bodde kvar, i sjuttiotalet. Som om vi ägde över alla konsumtionshysteriker som var hemma och laserade utemöblerna, satte plantor, handlade grillar och rökar och dynor, och trädgårdstomtar och la nya plattor på gångarna med högar av grus.
Ja, det kändes som om vi ägde, vid sjön gnagandes på sötmajs som vi grillat på en miljöovänlig engångsgrill.

Mera Mera! Fostrande Moral!

Kanske skulle de bara grilla.
Alla grillade den fredagen och lördagen i april när sommarvärmen kom.
Oset stod i alla rökar, i alla områden, överallt lukten av marinerat kött, fläsk, lamm, kamel. Ungarna i Rosengård gjorde det väl på sitt sätt.
Lika så bra det. För att räknas, nånstans, på nåt sätt.

Försörjer ju medelklassen med jobb: socialsvängen, reportrarna, tidningsredaktörerna.
Så kommer jobben! Vi måste jobba för att klara välfärden förhelvete!
Det är ju underbart! Med dessa kreativa entreprenörer.
Cowboys som kan starta HVB-hem och ge varann två mille i födelsedagspresent.
Nice!
Fattigfolkets ungar kan skickas till cowboysarnas ’behandlingshem’ och bli dunkade in i väggarna av krogsvängens utbrända dörrslasar.

Öppna eget i vård och omsorg är det nya rika.
De nya rika får skattepengar för att ta hand om de alltid fattiga.
De öppnar Baggershus och tar ordentligt tag!
Giv akt! Här kommer dom trumpetandes uppför backarna.
De tar tag i saken, i kragen,, i linningen, kanske i håret.
Somliga hivas ut genom fönster rätt ut i snön.
Snöslungeterapi, det är de nyas melodi.
Att bokstavligt ta tag i det.
Björklunds medaljer utlovas till taktfasthetens dirigenter.
Som ett mönsterexempel alltihop.
Effektivt och flexibelt.
Tydligt och inte att misstas för flum!

Bränder är gillrade fällor i etablisemangets dramaturgi.
Legitima anledningar för att sätta in åtgärder som tidsfördriv.

Bortabarn ...

Det var lördagkväll. Jag satt vid datorn och pluggade reformpedagogen Dewey.
Då slängde ungen upp dörren och kom hem i en ny randig vårskjorta.
Han satte sig ner bredvid.
Jag raljerade om hans slarvigt hållna skolmoral den sista tiden.
Och när jag efter det högljutt sa att han inte alls behövde passa mig utan kunde sticka ut igen, som jag antog att han ville, skrattade vi högt.
Han sa att jag var väldigt rakt på sak.
Jag skrattade och var på det humöret.
I dag måste jag vänta tills han vaknar
så jag kan fråga honom vad han egentligen menade.
Nu ligger han i sitt källarum hos pappan. Det är grått och blått.
Utanför fönstret hoppar nog lillasystern allaredan på den nya studsmattan.
Tills dess han vaknat har jag hunnit överläggningarna om det ens är rätt att ringa.
Om det kanske är så att jag ska visa respekt för dom, den andra Familjen.
Inte tränga mig på som en tjatande röst i telefonluren.
Är det min signalångest som gör att jag måste prata?

Jag kan ärligt talat inte föreställa mig hur det skulle vara att bo med sin familj, hela konkarongen alltså, 365 dagar om året. Jag kan inte begripa hur det skulle vara att gå och komma samma tider, 365 dagar om året.
Jag tycker det verkar wierd att leva så.

Näe, jag tror jag ger fan i att ringa.

Hur ska det gå för oss?

För somliga är det skönt att Djävulen är en socialchef i Vetlanda.
De bryr sig plötsligt alldeles särskilt om en liten flicka som for illa.
Vältrar sig i sin medmänskliga godhet.
Är det skönt, eller, undrar jag, med dessa så svartvita historier?
Bobby och Louise.
Glömda, osynliga och skändade barn.
Dom hade också en vardag. I vardagen transporterade sig dessa barn i världen, mellan hemmet och institutionerna, kanske smög de omkring på biblioteket eller tog sig en gratistoa på Mc Donalds.
Var fanns alla förstående och goda ögon då?
När det kommer slynglar i trash-outfit åt vilket håll tittas det då?
Med lika ömma blickar som den genomsnittlige medborgaren ger sina törstande medmänniskor tittade dom på lilla Louise. Så ser allt som oftast den genomsnittlige medborgaren rakt ut i luften när en ovanlig passerar. I bästa falll. I andra fall slår man ihjäl dom. Aborterar, om man hinner i tid. Ibland rensar dom upp alldeles själva, tack och lov, och skjuter varann, i armen, med alldeles för mycket krut.
Just för samtidens varma medmänskliga tendens väljer i dag gemene man bort lågstatusskolor till sina ljusrosa barn för att slippa dom andra, trashen. Dom andra, strulpellarna, de annorlunda, ADHD ungarna som stökar och stör ska vara med någon annan. (Eller varför inte för sig själva?).

Med ett lika kraftfullt steg i en upprensande riktning säger socialministern att man ska sätta dit de fyllsjuka sprängskallarna som tar ledigt för många måndagar. Därför ska man begära in sjukintyg från första dagen. För det förstår ju alla: gemene man vill fan inte betala nån sjukpeng för fyllsjukorna. De ska baxas ut. Avskedas. Utstämplas. Sättas dit.
Hur många Louise och Bobby som kommer att leva med en stigmatiserad och sjunkande förälder vetefan. Men det skiter man väl i. Rätt ska vara rätt.
Socialchefen i Vetlanda är Djävulen.
Och jag jag blir aldrig så god som då, bakom min tabloids helsidesuppslag, där det sociala engagemanget kan växa sig fett stort.

Håll Käften för helvete!

Varför glömde jag bort tiden till min psykoterapeut igen?
Var det av samma anledning som jag sa till min syster att hon skulle hålla käften?
När min syster sa att jag andades jobbigt, ville jag bara be henne att ge fan i mig.
Jag höll andan, och släppte långsamt ut luften.
Kväll efter kväll tog jag sats: höll andan och sipprade ut luften, långsamt stånkande:
"Fan va du andas!" sa syrran.
"Håll käften för helvete!" sa jag och fortsatte att andas, nu också på trots och jävelskap.

Vi bodde i samma rum. Jag minns rummet. Grå nopprig heltäckningsmatta. Vi hade tagit bort benen på sängarna och ställt dem med socklarna rakt på golvet. Det var modernt. Vi var såna som möblerade om varannan vecka. Som om vi försökte hitta ett nytt liv med andra vanor med möblerna annorlunda placerade? Jag var sju åtta och hon nio tio.

"Måste du hålla andan sådär!" klagade hon.
"Ge fan i mig!" sa jag.
Mamma! Hon sväääär! ropade hon väl .
Ibland slog jag henne med hennes ridspö.
Hon var alltid så kokett när hon skulle iväg och rida. Och fastän jag fortsatte att rida i decennier när hon slutat efter sina malliga tre år var det alltid Hon som kunde hästar.

Jag andas fortfarande underligt. Håller andan i ett försök till självkontroll.
Jag tror det delvis är kopplat till mitt känslomässiga moras och mitt höga blodtryck.
Psykoterapeuten tror att jag har kopplat ihop andningen med alla mina försvarsmurar.
Det är vad skattepengar går till hörrni!
Att reda ut om en unge låg i sin säng när hon var åtta år och fick dödsångest och ömsom tröstade sig och kontrollerade sig genom att hålla andan!
Det är sånt de talar om bakom de lyckta dörrarna! Hos sina terapeuter!
Och när terapeuten sen frågar varför det inte var någon som kom och satte sig hos den ungen och frågade hur det var, då gråter patienten i självömkan.
Men va fan ska man göra åt det?
Fortsätta be folk att Hålla Käften? eller?

När så syster nyligen föreläste i en halvtimme om alla de kroppsterapier, t.ex. andningsterapi, som jag borde företa mig för mitt höga blodtrycks skull var jag helt tyst, jag andades knappt. Hon hade helt glömt bort. Till mamma sa hon att jag inte lyssnade.
Vad skulle jag ha gjort?
Kvävts?

hemflykt

Solen sken ute på gräset för att den inte når ända in genom fönstret förrän efter klockan två. En kvinna som bor på gatan härborta kom vid tolv gående med en röd handväska som släpades utmed gångstigen. Hennes axlar målade en neråtböjd båge mot marken. Som om alla djävlar i världen projicerat sina velodromrädslor på henne för att själva slippa riskera att vara avvikande. Intellektuellt funktionshindrade går här utanför mitt hus med tunga röda väskor som får axlarna att böjas neråt, här bärs världens alla rädslor fram, dag för dag. Allas våra rädslor för att inte vara nog så bra, på, med, i ropet, snabba, fixar, flexibelt utåtriktade och EQuiga. Vissa gånger skrattar hon och hennes kompisar som om dom helt och hållet gett fan i våra system.

Klockan tre gick jag ut. En flicka på cykel ropade och frågade om jag hade klippt mig. Jag skrek Ja! Det blåste kallt. Hon trampade ivrigt på och skrattade mot mig och sa Va fint! Jag kände mig lycklig då. En liten cykeltjej gör mig till en som får vara ett litet öga i deras verklighete. Jag gilar det som fan. Det är nog medelåldern.

Den tidiga medelåldern. Läste om Ericsson i natt. Hans utvecklingsfaser. Den tidiga medelåldern är nog min ändå. Jag läste fler av de gamla utvecklingspsykologernas teorier. Bara Stern av dem jag läste som skrivit något på åttio/nittio-talet. De andra var som figurer i en sedeslärande femtiotalsfilm. Världen har förändrats. Psykiskt blir vi väl inte vuxna på det sättet längre. Inte som då. Nu, ständigt osäkra, ständigt beredda på nya identitetsskinn, ovanliga blåsor och andra ställ.

I S's port erkände jag att jag älskar gårdar och portar och trapphus där stenen är slungad på golvet och där det tränger ut olika slags matos mellan dörrspringorna sena eftermiddagar. Det är lukterna av sten och mat som drar mest. Vi gick till Clas Ohlsson sen och köpte nya oljefärger. När vi gick tillbaka uppför backen mot hennes hus visste jag att stunden inte kunde mätas med någon annans dröm om medelklasslivets alla helgder.

När jag kom hem igen bestämde jag att matsalsbordet måste bort och istället två höj och sänkbara bord skulle flytta in framför fönstret i vardagsrummet. Ett för datorn, och ett för målargrejerna. Hur fan kan ja ha haft det så här, så länge, frågade jag mig. Hur kom det sig att jag bar ner stafflit i källaren, och inte alls gjorde plats för allt jag varenda dag skulle svara var det som betöd mest av allt jag ville göra?

Man kan gå i cirklar och ljuga sig bort från sig bra länge, kanske hela livet.


P.S Larry Birkhead är far till Anna Nicoles barn, ba så ni vet ...

Minnenas tele-vision

Mannen med twisten, som jag såg på torget häromdan,
han kanske såg mig glimta förbi ändå.
Han skrev i alla fall en påskhälsning på mailen.
Såna gånger händer det att jag tänker på Kerstin Thorvall.
"Jag minns hur alla mina älskare brukade ta på mig."
Heter den inte så? hennes roman?
När jag tänker på hur männen tog på mig är det inte alltid med samma vemodiga längtan och välbehag.
Jag tycker nog egentligen att alldeles för många har gjort det.
Rörde du mig någonsin, eller tog du bara på mig, skulle jag till exempel vilja fråga mannen med twisten.

Det kom fler häslningar. Som om högtiderna är en legitim anledning att valla in varann.
Det är märkligt. Man möts och man väger så många för och emot att inget riktigt lockar men sen hänger man ändå dessa frånval i hasorna år ut och år in. Som skuggfigurer kollar vi av varann. Vad vi gick miste om. Fortfarande på jakt.

Jag körde förbi C's hus häromkvällen. Det lös i vardagsrummet.
Ändå avhöll jag mig från att påkalla hans uppmärksamhet med ett fegt sms.
Jag log och mindes den gången som jag stod i hans hall för att gå, han lutade sig mot dörrposten med armarna korslagda under det nakna bröstet. Jag funderade länge på om han ville göra sig till en toyboy eller om han bara ville påminna min avund om hur snygg hans kropp var. Jag vet fortfarande inte vilket syftet var. Det förvirrade mig. Jag trodde vi var mer nära än så.
Han ville alltid låtsas som om det var så många andra omkring, som var konstiga ... och jag normal? Happy Easter! pep han över mitt i natten.

Där finns också J som rapporterar om sina alldagliga vardagsgöranden i konkreta lägesrapporter. Lika tryggt frekvent som sjövädret ungefär. Jag vet inte vad han vill. Ibland tror jag att behovet bara är en bekräftelse på att finnas till. Häromdan åkte jag förbi Kviberg och mindes en tidig vårpromenad som vi företog i berget ovanför. Där låg vi med varann i de torra fjolårslöven med utsikt över hela Göteborg. Han har sambo och nytt barn nu.

Och så min älskade G. Han som fick hela mig men vände sig om. Han har gift om sig. Och han längtar fortfarande efter Livet. Det vi drömde om att ha. Livet. Där han var fri och fick göra konstverk av stål som han skulle svetsa och bränna. Han gick alltid barfota i gräset med nerhasade svarta Dieseljeans. En gång höll han mig när jag grät i timmar. Det är enda gången som jag tillåtit något sådant att hända. Han skriver att planer för nytt rymmer hopp och styrka.

Spåren av O. Hans stambror som i dag flyttar ifrån grannhuset och gör avståndet till historien ännu längre.

S som har sin nya kärlek. Som skrämmer skiten ur mig. I allt jag inte nådde fram till men som betyder mer än vad jag kan ge uttryck för.

Det känns som om det här huset är det förflutnas galleri. Figurerna går här som spöken.
De sjunger om nåd även om historiens hånskratt emellanåt tränger sig in i refrängen.

Vemodigt regn

I en garderob hittar jag en pärm med sonens teckningar.
Sorterade i ett abc-kartotek. Jag vet inte hur jag tänkte mig ordningen.
Där finns en grå tuschtecking:
”Det regnar på vårt hus, mamma borstar tänderna och jag leker”.
Regnet faller över huset från ett svart moln. Inuti står en människa i ett badrum och borstar tänderna, i ett rum står en leksaksbil och i det tredje rummet sitter ett barn med sina leksaker. Ute i periferin svävar ett annat litet hus med en människa i. Jag vet inte vem det kan vara. Det är mycket sorgset och vemodigt. Ungefär som det var, ibland.
”Pappas och Farfars båtar” heter nästa alster. De drar fisk efter fisk ur sjön.

Jag önskar att jag hade sparat allt, alla bilder. Jag vet att jag slängde, som om jag trodde att bara vissa skulle vara värdefulla. Jag önskar att jag hade sparat dem alla, och skrivit vad de föreställde. Det gjorde jag inte. Pärmen är tunn. Men jag minns alla dessa teckningar av båtarna och fiskarna, ”Pappa och jag fiskar”, högar av fiskar.
Och blodomloppet, illustrationer av det inre. Blodet och hjärtat och tarmarna. Röda streck som krumelurer. Och ett oändligt antal sjörövare med skepp.

Jag har målat en bild i rött och grönt, från samma tid.
”En stor mamma läser tidningen vid ett bord, klockorna på väggen har stannat, i andra änden av bordet sitter en liten liten pojke och dricker O´boy”.
Det är samma berättelse som den om regnet.
Om jag kunde skulle jag kliva in i den mammans och den pojkens värld, trösta dom och hålla om dom hårt.

perspektivskifte

När jag tänker på att det finns rasister överallt, i hela världen,
kan jag skratta till.
Den blinda människans noga utvecklade virus mot sig själv.
Det är bara så ofantligt korkat.
Att man en kort stund förbluffat kan skratta till.
Sanningen om främlingen är alltid sanningen om mig själv.