Moderjorden.

Kan det bli arbetarklassens barn som vinner den ovissa framtiden?
Arbetarklassungar som vinner framtiden tack vare fortplantningen av dom beteendemönster som jag hatat?
Kan traditionen bli en biljett till den nya världen?
Allt som jag avskytt,
... som de brutalt burdusa gränssättningarna där eftertanken frånvarade.
De som min mamma kunde fyra av varsomhelst, alldeles förfärande ogenerat.
Mammas hårda höjda röst där tvekan aldrig bodde.
Varhelst avfyrad.
En vinande gräns, som en partipiska. För att man skulle känna sig själv. Känna uppåt- och neråt-kampen. Underlägsenhetspiskan som lärde att man får sköta sig själv och odla sina rosor i hemlighet.

En liten flicka i en stor stad sitter i kuren på en busshållplats.
Mamman blickar drömmande ut över horisonten men får plötsligt syn
på ketchupstrimlor på flickkinden. Hon spottar på fingret och gnider hårt på den introkade fläcken. Gnider alltmedan hon pustar och rasar ut över slarvet.

Flickan gungar häftigt med benen så att lite värme ska susa upp i de kalla skinkorna som vilar mot den frusna träbänken. Plötsligt kommer ett tvättande finger farande i ansiktet som hålls fast av mammans handskklädda vänsterhand.
När ketchupstrimlan är utraderad återfår de två kvinnornas världar sina autonoma konturer.
Trettio år senare undrar flickan om mammans drömmar satts upp som stoppblock i mammans hjärna, som ihjälskuren längtan uppstoppad i tankens känslovärld.
Flickan ömsom ömkar och ömsom avskyr de insikterna.


I dag sägs det att medelklassvurmande föräldrar överbeskyddar sina telningar i ansträngt skilda framgångskoncept. De sägs bädda om och ordna, styra och ställa.
I Amerika, till exempel, undrar man oroat vad ett sånt trygghetsmissbrukande kan ge för individer. I en kalejdioskåpisk samtid där ständiga omvandlingar är kuliss för dagarna reagerar den överbeskyddade mestadels med ångest. Fler än nånsin med psykiska besvär.
I ett sånt sammanhang kan en flicka sitta som på en bussbänk och tänka att hon klarar väl sig själv. Först blickar hon inåt, sen blickar hon utåt, och sen anpassar hon sig efter en mycket oförutsägbar och ibland rasande moderjord. Arbetarklassens ideal är perfekt för ett medelmåttigt arbetsamt och anpassat liv.

Men det kan också vara helt fel. Det kan tillexempel vara en tankekurva som pekar på den avgrund som åtskiljer teori och praktik.