Bortabarn ...

Det var lördagkväll. Jag satt vid datorn och pluggade reformpedagogen Dewey.
Då slängde ungen upp dörren och kom hem i en ny randig vårskjorta.
Han satte sig ner bredvid.
Jag raljerade om hans slarvigt hållna skolmoral den sista tiden.
Och när jag efter det högljutt sa att han inte alls behövde passa mig utan kunde sticka ut igen, som jag antog att han ville, skrattade vi högt.
Han sa att jag var väldigt rakt på sak.
Jag skrattade och var på det humöret.
I dag måste jag vänta tills han vaknar
så jag kan fråga honom vad han egentligen menade.
Nu ligger han i sitt källarum hos pappan. Det är grått och blått.
Utanför fönstret hoppar nog lillasystern allaredan på den nya studsmattan.
Tills dess han vaknat har jag hunnit överläggningarna om det ens är rätt att ringa.
Om det kanske är så att jag ska visa respekt för dom, den andra Familjen.
Inte tränga mig på som en tjatande röst i telefonluren.
Är det min signalångest som gör att jag måste prata?

Jag kan ärligt talat inte föreställa mig hur det skulle vara att bo med sin familj, hela konkarongen alltså, 365 dagar om året. Jag kan inte begripa hur det skulle vara att gå och komma samma tider, 365 dagar om året.
Jag tycker det verkar wierd att leva så.

Näe, jag tror jag ger fan i att ringa.