Åsa Liderborg skriver sin barndom.
En hommage till sin far. Mycket skickligt förlöser hon en man som kliver fram i sin dotters kärleksfulla öga. Han blir en människa, en mänsklig karaktär, en Gajev rentav, från Körsbärsträdgården.
Bara några kvarter emellan satt också dom två i sjuttiotalets indistristad Västerås.
I lägenheterna, tystnaden, vanorna satt vi, industriarbetarbarnen och våra föräldrar.
Tidiga morgnar satt hon på tidningsklädd pakethållare bakom sin trampande pappa Leif på väg till härdarverkstaden. Samtidigt, åren 73 -77, satt jag bakom min mamma i cykelsadel. Den kommunala barnomsorgen skulle svälja oss hela dan i sin pedagogiska famn. Tio i sju skulle det stämplas in, över hela stan en rörelse mot fabriksfilialerna, och sju över fyra började väntan på att få se ekipaget komma farande ur cykelorkanen av aseaarbetare igen.
Min ensamma mamma arbetade på kontoret. Hennes pappa i härdarugnarna.
Hon gick förbjudet väntande på sin försvunna mamma. Utan tandborste, utan tvål, utan lakan, en välförsedd försummad flicka med ryska välartade anor som vägde upp tillhörigheten. Och så denna begåvade känsliga far som älskade fram sin dotter för vad kropp och själ tålde. Men han hade nerverna, oxå.
Jag såg min far försvinna i bussfönstret var tredje helg till balkslag av smärta.
Sjuttiotal. Aseaarbetarna då var de sista att moderniseras.
Hennes pappa är död nu, i sviterna efter sin alkoholism.
Min mammas moderna gröna skinnkappa som jag skavde händerna mot när hon trampade rytmiskt, den är utbytt mot en elegant svart halvrock och livet hennes är ett annat för att hon fann sig en ny karl. Barnevik som gick med de nio aseamiljarderna har startat barnhem i Indien.
Jag är där igen när jag läser, i barndomen, i staden; känner cykelrytmen, smärtan, rädslorna, och minns det lilla barnets föräldradyrkan.
Och jag frågar mig hur mycket oförlöst sorglig pappa Leif som jag är nu? Hur länge ska den delen av mina försvar få låta livet frysa inne?
Kanske hade det bara varit att gå vidare, med insikten att det finns väldigt lite att förlora? Då krävdes inte mycket mod. Eftersom jag visste att rädslorna oftast bara är en kokett schimär.
Linderborgs pappan dog med 18 spänn på fickan.
Om han bara visste vilken upprättelse hon gett honom, hans 'bästis och bundis'.
Läs boken:
Mig äger Ingen!
Av Åsa Linderborg!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag läste intervjun med henne i DN idag. Hennes sista ord fångade mig, att klass handlar om självförtroende. Ingen nyhet, men så vände jag blad i tidningen och där recenserade man Birros tv-pjäser. Som i allt går det mer eller mindre trender i när olika frågor blir aktuella. Är tiden nu för att se på arbetarklassen kontra medel- och överklass, klassers förutsättningar och vad som sätter gränser och även vad som kan överträda dem.
Sahlin propagerar redan för att a-kassenivån kommer att höjas igen, med en röd regering. Bara det "lilla" tror jag gör att människor redan har vänt. Alliansen sitter inte kvar vid nästa val. Men det behöver sägas svart på vitt, och nu är tiden inne för det.
Klassfrågor poppar upp och oppositioner föds. Kanske finns det i det något att rikta tacksamhet mot alliansen för? Det skulle väl vara det enda i så fall :)
Hej Gumman! Visst är det underbart?
Hon är så sööt! Lillplutt Bella!
Glad valborg i efterskott och vad kul det här är? Åh jag är så glad. Pratade med både J och L för en stund sen. Bella låg som en groda på Johans mage. Söt bäbis. Minsta storleken på kläder var för liten. Snutt.
Jag förstår att du är lika tagen som jag.
Årets bästa bok eller bland årets bästa böcker sa de på Godmorgon Sverige idag...
Har läst den och berördes starkt. Med en egen trygg barndom så är det svårt att förstå...
Skicka en kommentar