Håll Käften för helvete!

Varför glömde jag bort tiden till min psykoterapeut igen?
Var det av samma anledning som jag sa till min syster att hon skulle hålla käften?
När min syster sa att jag andades jobbigt, ville jag bara be henne att ge fan i mig.
Jag höll andan, och släppte långsamt ut luften.
Kväll efter kväll tog jag sats: höll andan och sipprade ut luften, långsamt stånkande:
"Fan va du andas!" sa syrran.
"Håll käften för helvete!" sa jag och fortsatte att andas, nu också på trots och jävelskap.

Vi bodde i samma rum. Jag minns rummet. Grå nopprig heltäckningsmatta. Vi hade tagit bort benen på sängarna och ställt dem med socklarna rakt på golvet. Det var modernt. Vi var såna som möblerade om varannan vecka. Som om vi försökte hitta ett nytt liv med andra vanor med möblerna annorlunda placerade? Jag var sju åtta och hon nio tio.

"Måste du hålla andan sådär!" klagade hon.
"Ge fan i mig!" sa jag.
Mamma! Hon sväääär! ropade hon väl .
Ibland slog jag henne med hennes ridspö.
Hon var alltid så kokett när hon skulle iväg och rida. Och fastän jag fortsatte att rida i decennier när hon slutat efter sina malliga tre år var det alltid Hon som kunde hästar.

Jag andas fortfarande underligt. Håller andan i ett försök till självkontroll.
Jag tror det delvis är kopplat till mitt känslomässiga moras och mitt höga blodtryck.
Psykoterapeuten tror att jag har kopplat ihop andningen med alla mina försvarsmurar.
Det är vad skattepengar går till hörrni!
Att reda ut om en unge låg i sin säng när hon var åtta år och fick dödsångest och ömsom tröstade sig och kontrollerade sig genom att hålla andan!
Det är sånt de talar om bakom de lyckta dörrarna! Hos sina terapeuter!
Och när terapeuten sen frågar varför det inte var någon som kom och satte sig hos den ungen och frågade hur det var, då gråter patienten i självömkan.
Men va fan ska man göra åt det?
Fortsätta be folk att Hålla Käften? eller?

När så syster nyligen föreläste i en halvtimme om alla de kroppsterapier, t.ex. andningsterapi, som jag borde företa mig för mitt höga blodtrycks skull var jag helt tyst, jag andades knappt. Hon hade helt glömt bort. Till mamma sa hon att jag inte lyssnade.
Vad skulle jag ha gjort?
Kvävts?