Vemodigt regn

I en garderob hittar jag en pärm med sonens teckningar.
Sorterade i ett abc-kartotek. Jag vet inte hur jag tänkte mig ordningen.
Där finns en grå tuschtecking:
”Det regnar på vårt hus, mamma borstar tänderna och jag leker”.
Regnet faller över huset från ett svart moln. Inuti står en människa i ett badrum och borstar tänderna, i ett rum står en leksaksbil och i det tredje rummet sitter ett barn med sina leksaker. Ute i periferin svävar ett annat litet hus med en människa i. Jag vet inte vem det kan vara. Det är mycket sorgset och vemodigt. Ungefär som det var, ibland.
”Pappas och Farfars båtar” heter nästa alster. De drar fisk efter fisk ur sjön.

Jag önskar att jag hade sparat allt, alla bilder. Jag vet att jag slängde, som om jag trodde att bara vissa skulle vara värdefulla. Jag önskar att jag hade sparat dem alla, och skrivit vad de föreställde. Det gjorde jag inte. Pärmen är tunn. Men jag minns alla dessa teckningar av båtarna och fiskarna, ”Pappa och jag fiskar”, högar av fiskar.
Och blodomloppet, illustrationer av det inre. Blodet och hjärtat och tarmarna. Röda streck som krumelurer. Och ett oändligt antal sjörövare med skepp.

Jag har målat en bild i rött och grönt, från samma tid.
”En stor mamma läser tidningen vid ett bord, klockorna på väggen har stannat, i andra änden av bordet sitter en liten liten pojke och dricker O´boy”.
Det är samma berättelse som den om regnet.
Om jag kunde skulle jag kliva in i den mammans och den pojkens värld, trösta dom och hålla om dom hårt.