För somliga är det skönt att Djävulen är en socialchef i Vetlanda.
De bryr sig plötsligt alldeles särskilt om en liten flicka som for illa.
Vältrar sig i sin medmänskliga godhet.
Är det skönt, eller, undrar jag, med dessa så svartvita historier?
Bobby och Louise.
Glömda, osynliga och skändade barn.
Dom hade också en vardag. I vardagen transporterade sig dessa barn i världen, mellan hemmet och institutionerna, kanske smög de omkring på biblioteket eller tog sig en gratistoa på Mc Donalds.
Var fanns alla förstående och goda ögon då?
När det kommer slynglar i trash-outfit åt vilket håll tittas det då?
Med lika ömma blickar som den genomsnittlige medborgaren ger sina törstande medmänniskor tittade dom på lilla Louise. Så ser allt som oftast den genomsnittlige medborgaren rakt ut i luften när en ovanlig passerar. I bästa falll. I andra fall slår man ihjäl dom. Aborterar, om man hinner i tid. Ibland rensar dom upp alldeles själva, tack och lov, och skjuter varann, i armen, med alldeles för mycket krut.
Just för samtidens varma medmänskliga tendens väljer i dag gemene man bort lågstatusskolor till sina ljusrosa barn för att slippa dom andra, trashen. Dom andra, strulpellarna, de annorlunda, ADHD ungarna som stökar och stör ska vara med någon annan. (Eller varför inte för sig själva?).
Med ett lika kraftfullt steg i en upprensande riktning säger socialministern att man ska sätta dit de fyllsjuka sprängskallarna som tar ledigt för många måndagar. Därför ska man begära in sjukintyg från första dagen. För det förstår ju alla: gemene man vill fan inte betala nån sjukpeng för fyllsjukorna. De ska baxas ut. Avskedas. Utstämplas. Sättas dit.
Hur många Louise och Bobby som kommer att leva med en stigmatiserad och sjunkande förälder vetefan. Men det skiter man väl i. Rätt ska vara rätt.
Socialchefen i Vetlanda är Djävulen.
Och jag jag blir aldrig så god som då, bakom min tabloids helsidesuppslag, där det sociala engagemanget kan växa sig fett stort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Tack för ett bra inlägg. Ungefär så tänkte jag i morse när jag läste om Vetlandabornas demonstration för att socialchefen ska avgå. Hur många av dem tittade bort när de såg Louise irl?
Visst är det så, att det är lättare att se åt ett annat håll i praktiken. Och vilja visa sin medkänsla på lagom avstånd, absolut inte för nära. Men just i detta fall hade många sett och reagerat, dock livrädda för pappan som svajande visade upp pistoler och knivar för folk. Alltså vänder man sig till socialen och påpekar problemet. Man är rädd om sitt, och sätter sin tilltro till yrkesarbetande som ska göra sitt jobb. Och man kan också hoppas att fall som dessa, tex Louise o Bobby, som blir mediala storsäljare i bästa fall kan få folk att reagera snabbare och med mer tyngd nästa gång de ser ett barn som far illa.
Ja i det här "fallet" verkar allt ha gått åt helvete fel. Jag blev också väldigt rörd inför alla människor i demonstrationer utanför kommunhuset i Vetlanda. Det är verkligt. Och det är vackert. Visst. Det är det. Det är bra. Men Påven får klä skott för en tänkvärd sentens: "De totala försörjningsstaten som drar allt till sig, blir tillslut en byråkratisk instans, som inte kan ge det vesäntliga, som den lidande människan - varje männniska - behöver: den kärleksfulla personliga omtanken."
"
Ja, det är ju så många samhällen ser ut idag. Den mesta tilltron läggs till auktoriteter och institutioner, den så kallade primärkontrollen har urholkats mer och mer. Det är ju det som är så sorgligt. Det är det som skapar så enormt mycket marginalisering. Alla "avvikande beteenden" ska helst kunna tas om hand av någon institution för att minska ansvaret på individnivå. Vi har inte den primära omsorgen längre, bestående av familj, vänner, släktingar, och alla annan önskvärd medmänsklighet. Det är inget vi litar till eller knappt ens tänker är ett alternativ. Rent "statistiskt" ses ju resultaten av att samhällen med väl utvecklad primär omsorg fungerar så oerhört mycket bättre än våra institution/byråkratiska instans-modeller. Det är mot primärkontrollen vi borde sträva - "tillbaka" - till just det personliga modet och omtanken om medmänniskan. Bort från status kring yrkesarbete, individualism och det klassiska rövhålet KAPITALISM.
Näe ... jag är inte riktigt med dig där. Det skulle betyda att jag förblev en unge till en statsanställd ensamstående mamma för resten av mitt liv.
Det måste finnas en medelväg, en där gemenskaps-samhället existerar vid sidan av de offentliga institutionerna. Jag vill ju ocskå ha dagis och hela den biten, liksom.
Och rätt till anpassning av hemmet om jag hamnar i rullstol. Såna grejer. Öppenvård när jag är sjuk, slippa föröka mig för att nån ska ta hand om mig "när jag blir gammal".
Men jag menar inte att vi ENBART ska ha primärkontroll, det fungerar inte heller, men jag tycker att den borde få en mycket mycket mer framskjuten position i samhällsorganisationen.
Ja, hur ska vi fixa det?!?
Starta ett parti.
Ofta tror jag det mest handlar om att organisera människor till varann. Folk vill hjälpa men de vet inte hur.
Vi kunde bli ett serie-tidnings-parti. Ett par Modesty Blaise figurer som sätter i nätkontakter, för folk samman.
Man kan ju tänka på det just när katastrofer av olika dignitet inträffar, vanvårdade barn, tsunamis och dylikt. Att människor har ett väldigt stort behov av att känna medkänsla och hjälpa då. Men det är det där behöriga avståndet, hur överbrygga det? Att förstå att det handlar om dig och mig i vardagen och hur mycket man kan göra där. Jag är själv jättedålig på att tänka så, för egoistisk och rädd för att "blanda mig i", att bli indragen i smetar och härvor. Rädslan, vad sitter den i? Att man är för lat för ansvaret att ge, att man värnar så mycket om just sin integritet, eller att nojja över att man ska behöva ge och ge och ge och inte få tillbaka? Ja, så jävligt tänker jag. Och säkert ligger det till grund för många som mig, att det är plättlättare at sända pengar till fadderbarn, demonstrera utanför kommunhus och tända virtuella ljus på nätet för att visa sin medkänsla. Som är rätt krass på det sättet. Så för min del ska jag Modesty Blaisa mig själv till att börja med, medvetenhetgöra och försöka förändra. Sen blir vårt parti nåt enastående! Och snacka om att vi kommer va gräsligt läckra i våra svarta lack-outfits!! My god! :)
Skicka en kommentar