hemflykt

Solen sken ute på gräset för att den inte når ända in genom fönstret förrän efter klockan två. En kvinna som bor på gatan härborta kom vid tolv gående med en röd handväska som släpades utmed gångstigen. Hennes axlar målade en neråtböjd båge mot marken. Som om alla djävlar i världen projicerat sina velodromrädslor på henne för att själva slippa riskera att vara avvikande. Intellektuellt funktionshindrade går här utanför mitt hus med tunga röda väskor som får axlarna att böjas neråt, här bärs världens alla rädslor fram, dag för dag. Allas våra rädslor för att inte vara nog så bra, på, med, i ropet, snabba, fixar, flexibelt utåtriktade och EQuiga. Vissa gånger skrattar hon och hennes kompisar som om dom helt och hållet gett fan i våra system.

Klockan tre gick jag ut. En flicka på cykel ropade och frågade om jag hade klippt mig. Jag skrek Ja! Det blåste kallt. Hon trampade ivrigt på och skrattade mot mig och sa Va fint! Jag kände mig lycklig då. En liten cykeltjej gör mig till en som får vara ett litet öga i deras verklighete. Jag gilar det som fan. Det är nog medelåldern.

Den tidiga medelåldern. Läste om Ericsson i natt. Hans utvecklingsfaser. Den tidiga medelåldern är nog min ändå. Jag läste fler av de gamla utvecklingspsykologernas teorier. Bara Stern av dem jag läste som skrivit något på åttio/nittio-talet. De andra var som figurer i en sedeslärande femtiotalsfilm. Världen har förändrats. Psykiskt blir vi väl inte vuxna på det sättet längre. Inte som då. Nu, ständigt osäkra, ständigt beredda på nya identitetsskinn, ovanliga blåsor och andra ställ.

I S's port erkände jag att jag älskar gårdar och portar och trapphus där stenen är slungad på golvet och där det tränger ut olika slags matos mellan dörrspringorna sena eftermiddagar. Det är lukterna av sten och mat som drar mest. Vi gick till Clas Ohlsson sen och köpte nya oljefärger. När vi gick tillbaka uppför backen mot hennes hus visste jag att stunden inte kunde mätas med någon annans dröm om medelklasslivets alla helgder.

När jag kom hem igen bestämde jag att matsalsbordet måste bort och istället två höj och sänkbara bord skulle flytta in framför fönstret i vardagsrummet. Ett för datorn, och ett för målargrejerna. Hur fan kan ja ha haft det så här, så länge, frågade jag mig. Hur kom det sig att jag bar ner stafflit i källaren, och inte alls gjorde plats för allt jag varenda dag skulle svara var det som betöd mest av allt jag ville göra?

Man kan gå i cirklar och ljuga sig bort från sig bra länge, kanske hela livet.


P.S Larry Birkhead är far till Anna Nicoles barn, ba så ni vet ...