Minnenas tele-vision

Mannen med twisten, som jag såg på torget häromdan,
han kanske såg mig glimta förbi ändå.
Han skrev i alla fall en påskhälsning på mailen.
Såna gånger händer det att jag tänker på Kerstin Thorvall.
"Jag minns hur alla mina älskare brukade ta på mig."
Heter den inte så? hennes roman?
När jag tänker på hur männen tog på mig är det inte alltid med samma vemodiga längtan och välbehag.
Jag tycker nog egentligen att alldeles för många har gjort det.
Rörde du mig någonsin, eller tog du bara på mig, skulle jag till exempel vilja fråga mannen med twisten.

Det kom fler häslningar. Som om högtiderna är en legitim anledning att valla in varann.
Det är märkligt. Man möts och man väger så många för och emot att inget riktigt lockar men sen hänger man ändå dessa frånval i hasorna år ut och år in. Som skuggfigurer kollar vi av varann. Vad vi gick miste om. Fortfarande på jakt.

Jag körde förbi C's hus häromkvällen. Det lös i vardagsrummet.
Ändå avhöll jag mig från att påkalla hans uppmärksamhet med ett fegt sms.
Jag log och mindes den gången som jag stod i hans hall för att gå, han lutade sig mot dörrposten med armarna korslagda under det nakna bröstet. Jag funderade länge på om han ville göra sig till en toyboy eller om han bara ville påminna min avund om hur snygg hans kropp var. Jag vet fortfarande inte vilket syftet var. Det förvirrade mig. Jag trodde vi var mer nära än så.
Han ville alltid låtsas som om det var så många andra omkring, som var konstiga ... och jag normal? Happy Easter! pep han över mitt i natten.

Där finns också J som rapporterar om sina alldagliga vardagsgöranden i konkreta lägesrapporter. Lika tryggt frekvent som sjövädret ungefär. Jag vet inte vad han vill. Ibland tror jag att behovet bara är en bekräftelse på att finnas till. Häromdan åkte jag förbi Kviberg och mindes en tidig vårpromenad som vi företog i berget ovanför. Där låg vi med varann i de torra fjolårslöven med utsikt över hela Göteborg. Han har sambo och nytt barn nu.

Och så min älskade G. Han som fick hela mig men vände sig om. Han har gift om sig. Och han längtar fortfarande efter Livet. Det vi drömde om att ha. Livet. Där han var fri och fick göra konstverk av stål som han skulle svetsa och bränna. Han gick alltid barfota i gräset med nerhasade svarta Dieseljeans. En gång höll han mig när jag grät i timmar. Det är enda gången som jag tillåtit något sådant att hända. Han skriver att planer för nytt rymmer hopp och styrka.

Spåren av O. Hans stambror som i dag flyttar ifrån grannhuset och gör avståndet till historien ännu längre.

S som har sin nya kärlek. Som skrämmer skiten ur mig. I allt jag inte nådde fram till men som betyder mer än vad jag kan ge uttryck för.

Det känns som om det här huset är det förflutnas galleri. Figurerna går här som spöken.
De sjunger om nåd även om historiens hånskratt emellanåt tränger sig in i refrängen.