Stora ledsna män

Många saker förundrade mig i dokumentären Persson.
Till exempel hur han, Persson, berördes av hur maktapparaten Ryssland föste fram, ja, till och med stöttade upp en knappt medveten Boris Jeltsin vid ett stadsbesök här.
Statsapparatens råkalla utelämnande av mänsklig nåd var uppenbar.
En nyopererad Jeltsin - som i dödsskräck hade stelnat i vänstra sidan efter en svår hjärtoperaton - stapplade nerför den pressomgärdade flygplanstrappan.
Han vinkade, och han var tårögd.
Folk skrattade den gången, åt hur fumlig han verkade.
I går dog han. Hjärtat slog en sista gång.
Samtidigt var det Leijonborgs tur.
Också tårögd, stod det på löpsedeln. Och det var han onekligen.
Jag undrade om det kanske var åldern, eller ett tecken ändå på att det mänskliga som förgänglighet och annat trängde fram.
Leijonborg på presskonferens deklarerar sin avgång, han försöker hålla rösten precis så stadig och avpersonifierad som makten kräver.
Folk skrattar åt honom. Likväl.
Men ... allvarligt, den här hånskrattsjukan, den sprider sig som en farlig epedemi.
Den borde vara temperatur nog för att konstatera feber i samhällskroppen.