La Dolce Vita

Jag stannade motorn, klev ur bilen och blev stående under en gryende hängbjörk.
Det luktade vårnatt.
I källarlokalen på småortens golfbana surrade ett trettiotal 17-18 åringar.
En del var fulla. Tjejerna var för lätt klädda.
Allting var precis som det var när jag var där.
Samma känslor, samma skrik, samma yrande och irrande.
Somliga hade dansat.
Ungen kom ut med en drös av ungdomar utan skjuts eller nattbuss.
På motorvägen in mot stan tjuvlyssnade jag på högen i baksätet.
Det var precis som då. Alltihop, precis som då.
Tjugo år, är ingenting. Trots det är jag så annorlunda, så långt ifrån.
Ändå sa de jag var ung. För ung.
Då sa de att jag var för ung, sa det och såg på mig med den ickebevärdigande blicken när jag skakade övervikten bakom min barnvagn i en för enkel kappa.
Jag minns dom alltihop, varenda gång när jag ser en för ung mamma med barnvagn minns jag allihop. Nu satt deras ungar i min pyttelilla bil och var fulla och osäkra och pubertala likväl.
Jag vet, jag tänkte: hur överlappar man det här gapet med ytterligare tjugo år emellan.
Ungdomarna satt där bak, skrek, yrade, immade, somliga var fulla, andra var tafatta. Jag satt där fram och jag tänkte Gud, det där var väldigt länge sen.
Och jag tyckte om att vara ankaret för dessa sköra segelkanoter.
När vi stannade och öppnade dörrarna vällde dom ur bilen som i en förlösning.
En strimma morgonljus kom över horisonten.
Dom kan komma att bygga en fin framtid.
Ljuva liv!