Solstormar

Jag satt med skolådan i handen.
Kaffet var ett av de bättre tillredda.
Jag hade letat efter ett par okejade solbrillor men bara hittat ett par från Dior som kunde ha passat fint.
2000 spänn. Otänkbart naturligtvis. Hittade ett par skor istället.
Nu satt jag i vårsolen på en något kylig trästol, kaffet var ett av de bättre, skolådan vilade mot benet.
Då såg jag honom släntra omkring på torget. Som om han väntade på någon.
Han hade stylat om sig en aning med ett mer modernt, yngre snitt. Jeansen var något pösigare och lägre skurna än de raka trecentimeters-uppvikta som han alltid hade burit då vi träffades.
Alltihop avsnörptes av ett par svarta sneakers av bättre modell.
Det roade mig att få betrakta honom så här på håll, även om jag saknade mina uteblivna solbrillor. Uppenbart väntade han på någon. Jag tror inte han såg mig.
Han hade varit en fascinernade människa, så rätt i alltihop, så välutbildad, så väletablerad och intelligent och you name it, liksom ... men också: så tilltrasslat ihopskruvad i sina personliga våndor. Som om han försvårade allt om sig själv.
Jag log inför hans trendriktiga men lagom bohemiska kavaj, den hade säkert kostat honom en fucking förmögenhet.
Sen kom hon. En mycket ung dam, sporty och flashig. Dom omfamnade varann mycket tafatt som om det var en tidig fas i relationen.
Ja, han hade lätt för att bli obekväm. Nu såg jag att han blev det igen. När hon hittade några vänner på en bänk intill la jag märke till den så välbekanta gesten med pekfingret och tummen nypandes om näsroten. Jag drack mitt svalnande kaffe och njöt av underhållningen.
Han var några år yngre än mig, på rätt väg i allt, men med så stora svårigheter att träffa rätt dam. Nu kunde jag inte låta bli att tänka på om han hade köpt den där beiga trenchcoaten som han bar förra våren, då vi träffades, för att matcha min ålder? Jag befarade redan då att han tog en paus från relations-desperationen och vilade i en mer mogen kvinnas kravlösa sällskap.
Jag blev ändå sårad när han valde bort mig sen.