Var dags kärlek

Jag tog igen mig och slumrade på soffan när ungen åkte iväg.
Älskade ljudet när ytterdörren slog igen. Så vant.
Så stort, att det här också är hans hem, tänkte jag.
Hemmet. Att gå i sin barndom. Vandra bland sakerna.
Marie Louise Ekman tror att våra perceptioner från barnaåren är benfasta i vår upplevelseförmåga. Vi har haft ris och ros i vår.

I går när vi promenerade genom skogen och ner över kyrkogården bad jag att inte få en grav där när jag dör.
"Strö mig för vinden.", sa jag.
"Självklart.", sa han.
"Ja, om man får, alltså." sa jag.
"Jag gör det ändå."

Vi stannade till vid vattenfallet sen, hängde över broräcket ett tag. Jag sa inget mer. Vi var väldigt nära den stunden.

Nu är han och spelar i bandet. Farfar vill köpa ett nytt trumset. Nu spelar barnbarnet på Farfarns gamla jazztrummor från sextiotalet. Det är familj och tradition. Att höra hemma. Vi hör hit. Eller dit. Ju mer åren går. Jag satt i pappans kök i dag och skrattade. Ungen fick ett strålande betyg från sin praktikplats. Det var solsken. Jag hör dit också.