Noruz

1984 kom en liten familj från Teheran till Örebro. En kvinna och en man och deras två små barn.
Förväntansfulla i den bistra hårda betongen i Örebro. Det var vinter och våren höll igen oförtjänt väl i deras liv.
Där levde de sin dröm med barn som mobbades i skolan, glåpord som ströddes på gatan och alla de där roliga språkliga missförstånden som vi skrattar så befriande åt.
1989 kom det tredje solskensbarnet.

I går höll jag om henne hårt.
Hon hade kommit med en påse torkade röda blommor från Iran.
Från kvinnan med det hårda livet och den stora längtan fick jag en påse med blomörter från Iran. Jag började längta efter det landet jag med. Efter jordarna och allt som växer där.
Kvinnan och solbarnet hade vänt upp och ner på förrådet för att hitta dom. För att jag skulle bli frisk av thét.

"Mamma blev så orolig." sa hon.
Jag ville mest gråta. För när en vacker människa står i min hall och räcker mig en påse helande örter blir livet ömt och stort.

Familjen flyttade sen, till oss. Och livet satte sina spår i kroppar och i själar. De hade hoppats på mer.
Barnen börjar bli stora. Och nu älskar Min son också Solungen. Vi flätas samman. Jag blir en del av deras historia.
De firar sin vårdagjämning i dag. Sjunger löften om pånyttfödelsen.
Må den långa vandringen vara i ljus och glädje,
och många Goda Nya År.