Skruvad tand

Om fyrtio minuter ska de ta bort den.
48 minuter, förresten.

Och Sara Stridsberg har fått Nordiska Rådets pris för Drömfakulteten.
Läs den eller ångra dig resten av livet, skriver DN's Jonas Thente.
Somliga har ju förfärats av att romanen ens hanterar detta Solanska SCUM manifest.
I går på Radion sa en mycket samlad och klartänkt Stridsberg att hon, ja, jag vet inte exakt hur hon sa, men hon sa typ att hon ville undersöka vilka erfarenheter som låg bakom en så vildsint text (detta manifest antar jag).
Den typen av undersökningar är beundransvärda.
Jag skulle också vilja orka med en sådan lek.
Bara sätta mig ner och systematiskt undersöka något för mitt intresse alldeles oförklarligt spännande. Jag sklulle vilja sitta och vända på scenerna, bygga in bakgrunder, undra varför, hur då, när då, var, vart gick dom sen...

Vansinnigt intressanta saker som jag just nu kommer på att jag skulle vilja operera:
1) livet och människorna i Pamukska huset,
2) varför jag njuter när jag ser Lady Vengence.

Nu är det tio minuter närmare, innan tandis börjar sätta sprutor i käften.
Hon, Kajsa heter hon, sist hade hon små tofsar på sidan om varje örsnibb, hon ska sätta två sprutor i tandköttet och sen slita och dra ut min trasiga tand.

Häromkvällen, när jag dansade med en mycket märklig herre som jag befarade skulle limma kvar resten av kvällen men inte gjorde det, drog jag två slutsatser om varför han så plötsligt gick:
1) antingen var det inte alls den som han i förrgår köpt 12 körsbärsträd av på handelsträdgården som kom fram och hejade på honom under vår ystra svängom,
2) eller så kanske jag glömde av mig och log för stort så att sjörövarleendet avslöjade min rätta skepnad.

Förnedringen är arbetsam att hantera. Tanden har spruckit. Mellan tandsprickan och en gammal amalgamlagning har karies trängt in och nu ska alltså resterna av denna eländiga historia avlägsnas ur käften. När den nya av guld och porslin skruvats in ska det gå att le igen. Om fem månader. 20 000 fattigare.