Essentialismen är ändå en gåta

I dag var jag tvungen att sätta mig i soffan och stirra av leda.
Med galopperande oro i kroppen, timme hit och timme dit.
Och Antroposoferna har sin dans.
Jag har min.
Den måste vara helande.
Jag har börjat slänga på huvudet för att håret flyger så gott nu när det är klippt.
Jag fick ingen stroke.

Nån påstår att Simone de Beauvoir även antog ett fenomenologiskt perspektiv på sin feminism.
Jag gillar det. Det finns ju ingen lycka för många av oss kvinnor om vi inte letar i de små berättelserna, i det egna språket, i de inre inskriptionerna.
Samma Kiss of Life kan dock komma att kväva oss.
För då har nätet snart sagt lagts över oss igen.
Och Strukturerna tagit i, igen.

Tre unga damer i en parisförort berättade på tv om sina samlade våldtäkter.
Traditionen där var att killarna våldtog den som inte hade en "brorsa" som bodygardade.
"Om inte vi gör något åt det, vem ska göra det?" sa den ena tjejen.
De andra två flyttade så fort de kunde.
Att glömma arvet eller ge det upprättelse?

En genusteoretisk föreläsare ur övre medelklass raljerade på universitetet här med frågan:
"Får kvinnor göra sig vackra?". Alla skulle säga Ja.
Men jag vet inte, alltså. Det måste bli fel.
Paristjejen var lång, tuff och stark, hon hade tagit över ett boyish sätt i kropp, kläder och gång.
"Det är enda sättet att komma undan!" sa hon.
Och jag: jag undrar vem jag blir när jag "gör" mig, och vem förlorar jag möjligheten att vara istället.

Runt om i världens storstäder rakar man Slumförorter, Kåkstäder och Favelas med vägmaskiner. I Sao Paulo hörde jag en hemlös betvivla att det ens skulle kunna existera städer utan hemlösa i Ghetton. Där sköt dom av barnskaran inför nåt toppmöte. Folk fick soppmat av nunnorna. God Bless us. Ingen vill ha det här samhället. Och vad jag vill minnas namnet på den outhärdligt vackra dokumentären med Sven Nykvist och soptippsbarnen i nån asiatisk tätort.

När jag satt i soffan och försökte stå ut ringde O från Londons nästen.
Vi jämförde våra sjukdomar.
Det finns nåt ömsint i att dela sina berättelser om skruplighet.

I förgängligheten kan det kännas som om rop på rättvisa är lika meningslöst destruktiva som de är nödvändiga, för livet där blir en kamp, anyway.
Så är det både och ... individuellt och strukturellt.