Sufragett tvätt

I dag kom bokpaket från Bokus. Könet brinner av Judith Butler. Det var också en mycket vacker bok. Fysiskt skön att hålla. Jag bläddrade febrilt för att hitta ett glömt citat. "Jag har ingen fitta.", eller nånting sånt. Jag hittade det inte. Kanske sa hon något helt annat?
Numer är det alldeles självklart att Butler kan ha sagt så. Men när jag hörde det första gången tog det ett tag innan jag hajade hur. Men nu när allt kommer omkring kanske hon inte alls sa så? Kanske är det som hon verkligen sa fortfarande obegripligt för mig.

I dag har jag varit en fitta i alla fall.
Jag ställde till med en scen i tvättstugan.
Vad skulle jag göra, sa jag till mig själv efteråt.

Scenario:
Irriterande man som utnämnt sig själv till ordningspolis står och viker sin tvätt.
Jag och sonen kommer in.
Vi hejar. (Jag har stört mig på gubben förut, eftersom han varit ogin och strött gliringar runt sig alla de gånger vi stött ihop). En stunds tystnad vilar i rummet alltmedan jag langar in tvätten. Sedan ser jag i ögonvrån hur han smågungar i kroppen och stirrar på mig, som om han tar sats.
"Var det du som satte upp lappen?" frågar han sedan.
"Ja, och det var du som tog bort den, förmodar jag!" svarar jag.
Sen är kriget ett faktum.

Jag hade hastigt kommit hem och sprungit ner i tvättstugan utan låsnyckel men istället satt en liten lapp vid nästa tvättpass. Denna vän av ordning upplyste tydligt och spydigt om att sådana var reglerna: "ingen ska hålla på och dubbelboka". (Fast vi bara är tio som delar på tvättstugetiderna.)

Jag känner hur min ilska slår fast sina klor i diafragman. Sonen drar sig mot bakgrunden.
När vi kommer in i lägenheten, efter bataljen, skrattar jag mycket nervöst.
Jag hade varit för rapp i käften. Okej. Men ändå. Könet brann i alla fall en stund.