Blodshämd

Rödljusen reflekterades i regngatan och i strålkastarskenet låg fuktdimmor.
Mina vindrutetorkare var sönder.
Jag satt stilla, höll stadigt i ratten och försökte vara en del av den där väntande bilkön.
Det var då jag kom på det här med orden.
Som om en yngre Jag obstinat frågade den äldre:
- Ord eller handling?

Det kräver ganska mycket för att tro på orden, tänkte jag att jag ville svara henne.
Samtidigt, önskade jag avvägt säga: kräver det ju lika mycket att alltid se bevisen i handling.

Sen tänkte jag på min pappa.
Förklaringar hade inte räckt. Sveket var tvunget att svida tillbaka.
Men det har inte heller hjälpt. Så där har varken ord eller handling gjort skillnad.
Men inte hade det räckt med otaliga försök att prata?

När jag konstaterat det kände jag hederns våldsspiral dra i trådarna. Plötsligt insåg jag att det är på en liknande tunn och tveksam linje som hela demokratin vilar.
I samma tvekan bör det livsnödvändiga försvaret av de fria Orden bo.

Någonstans, för inte så länge sedan, bestämde sig människor för att orden kan förändra världen, bestämde sig för att med ord måste vi förändra världen.
Men tvånget att tro på dom da?
Tvånget att lita till samtalet som förlösande faktor ... har vi ens bestämt oss för det? tänkte jag.
Bestämde vi oss någonsin för det?

När det blev grönt tog jag kurvan ner mot tunneln. Däcken skar i vattenpölarna.
Jag kände mig ödmjuk, jag börjar förstå att de här frihetsidealen inte är komna ur en hastigt och slarvigt ihopsydd slump.