Beuf bourguignonne

Sådärja, nu har jag väntat i fyra timmar. Skulle kunna säga att jag fångats av slowfoodrörelsens mantran men tyvärr, det är inte så. Här ska bara sparas pengar till en tand. Vad kan bättre tjäna detta syfte än en mustig Bouf Bourguignonne? Sjuttiotalets wannabe-fransk rätt framför andra.

Alla som har sett Richard Wolf och Helena Bergström beställa femton flaskor Raimat i Colin Nutleys Änglagård påminns för alltid om den scenen när de ser flaskorna på systemet. Vilket jag gjorde i dag. Ja, och nu har alltså det härliga spanska vinet också kommit i låda.

VARNINGSTEXT:
[inte att rekommendera för lådvinsalkade förortskvinnor närmare förti (hälsar: Anitra 56, Systembolaget.). ]

Dock, till mitt försvar: eftersom jag för dagen hade en plan att göra ett härligt långkok behövdes ju en rejäl skvätt vin och valet föll alltså på tre liter Raimat i djupröd låda (när jag stod i kassan räknade jag snabbt ut att det skulle ha räckt med 3.75 lådor för Richard) .

Nu är det ju bara så att efter dessa fyra timmars förväntansfulla väntande ( sonen föll utmattad i sömn) med de allra underbaraste franska dofterna lockande i näsan så smakar det inte som det ska! Trots att jag vipsade i okänd mängd Raimat ur kranen har inte köttet sugit i sig. Som om det var nåt fel? Finns det en baksida med långkok så är det just detta: att köttbitarna som ska vara möra och falla isär innan de smälter på tungan istället blir som hårdtuggade skosulor.
Det måste vara Högrevets fel?
Mother Mary! hur ska man lära sig att köpa rätt Högrev?

Och barnet som var så glad för att ta med sig matlåda till praoen i morgon.